En sjungande lösning på matkrisen. Insekter som människoföda är ett näringsrikt, miljövänligt och etiskt alternativ.

Robert Nemlander är byggnadsingenjören och astronautkandidaten som sadlade om och började odla syrsor.

Vill du ha den långa eller korta versionen? frågar Robert Nemlander inledningsvis.

Vi väljer den långa versionen. Hur kommer det sig att en ung byggnadsingenjör, specialiserad på slutförvar av kärnavfall, bestämde sig för att försöka förändra mat­produktionen ända från grunden?

Ännu på lågstadiet hade Nemlander ingen större skolframgång. För att finna motivation började han visualisera sig själv i en framtid där jorden var på vippen att gå under till följd av klimatförändring, krig eller andra orsaker.

”Jag drömde att jag reste tillbaka till romar­tiden för att lära mänskligheten det decimala talsystemet, ångmaskinen och så vidare – för att hjälpa oss att överleva. Det hjälpte mig att fokusera under lektionerna.”

Vid slutet av grundskolan hade snitt­betyget klättrat till närmare 10. På samma sätt uppmuntrar Nemlander skolelever som han ibland föreläser för:

”Finn er inre motivation, ur det verkliga livet eller genom er fantasi.”

Smakar det med lite hussyrsa? Människoföda baserad på acheta domesticus, alltså hussyrsa, utgör ingen hippiefilosofi. Robert Nemlander och Entocube vill stöda utvecklingen mot en mer etisk och hållbar matproduktion.

Marsastronaut. Ursprungligen ville Nemlander bli läkare för att hjälpa människor, liksom pappa. Men i stället blev han byggnads­ingenjör.

”För att bygga världen. Men hela tiden var jag intresserad av rymden.”

År 2012, under studietiden, blev han antagen som astronautaspirant för Mars One, ett privat, icke-vinstinriktat projekt med det vilda målet att etablera en permanent mänsklig bosättning på planeten Mars (se Forum 6/2014).

”Det var en chock för min familj. Jag var en av fem finländare som kvalificerade för vidare uttagning i januari 2014. Men i det skedet hade jag inte övertygats om bolagets tekniska och finansiella kapacitet att på allvar ut­föra en resa i enkel riktning till Mars.”

Alltså hoppade Nemlander av. I dags­läget tippar han att Mars One närmast fungerar som inspiration, men att projektet knappast utmynnar i någon konkret rymdresa.

”Nu då jag själv har blivit företagare har det gett mig helt nya insikter i Mars Ones utmaningar. Jag önskar förstås att de lyckas, och förhoppningsvis har jag fel men ... projektet har inte avancerat nämnvärt sedan 2014 då jag hoppade av”, observerar han.

Men under den mentala resan till Mars föddes en insikt: det krävs ett slutet system för livsmedelsproduktion för att klara av en vistelse som pågår i åratal, kanske en hel mänsklig livstid, på en himlakropp vars avstånd till jorden varierar mellan 55,8 och 400 miljoner kilometer.

”Svaret var enkelt: insekter.”

”Sämsta kocken i företaget”. Så beskriver Robert Nemlander skämtsamt sig själv. ”Som ingenjör inspireras jag av att mata två planeter: jorden och Mars, genom att utveckla och kommersialisera Entocubes teknik för insektodling.”

All in. Två månader efter han hoppat av Mars One satte han igång Entocube, tillsammans med den svenska biohackern Hannes Sjöblad samt forskaren Jaakko Korpela från Åbo universitet.

Namnet Entocube kommer ur entomologi (läran om insekter), entomogafi (ätandet av insekter), samt ’cube’ för fraktbehållare.

Idén till att odla syrsor i containrar föddes av en slump då Nemlander jobbade som byggnadsingenjör på Pöyry, där han en vinterdag upptäckte att byggplatscontainrar rentav är beboeliga trots iskyla utanför. Syrsor kräver nämligen ett tropiskt klimat, cirka 34 grader Celsius.

Prototypen byggde Nemlander samma sommar vid Vandaforsen, tillsammans med pappa som också inledningsvis delfinansierade företaget. Samtidigt investerade Nemlander själv alla sina besparingar i bolaget.

”I början av augusti körde vi tillsammans med Jaakko Korpela till universitetet i Wageningen i Holland. Sen transporterade vi 3 000 hussyrsor hem i bakluckan.”

Ur denna population härstammar alla Ento­cubes syrsor. Därpå följde en serie tester, försök och misstag samt teknisk utveckling som ännu pågår i full takt.

Torsten Fagerholmtext

Karl Vilhjálmssonfoto

Läs hela artikeln i papperstidningen eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Paperini!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*