Eurokrisen, dags för andra perioden?

Hur hög borde räntan vara för att jag personligen skulle låna pengar till italienska staten för tio år? Denna fråga har besvärat min tankeapparat hela vintern. Till vilken ränta skulle du själv förresten investera dina sparpengar i italienska statsskuldebrev? Jag skulle i alla fall kräva flera gånger högre ränta än nuvarande 2,00 procent per annum, där marknadsräntan i skrivande stund ligger för Italiens tioåriga statsobligation. Jag gissar att de flesta Forumläsare har likriktade åsikter.

Stefan Törnqvist har över 25 års erfarenhet av bankbranschen, som företagare och vid Ålandsbanken.

Ingen mer dopning. Frågan om räntan på statsobligationer inom euroområdet är högaktuell, eftersom den globalt sammanräknade stimulansen av alla världens centralbanker nu i dagarna börjar övergå till global åtstramning. Centralbanken i USA stramar redan åt, Japans centralbank verkar i skrivande stund stå ganska neutral och den Europeiska Centralbanken (ECB) trappar småningom ner sin stimulans.

Ingenting är så att säga tillkännagivet i kyrkan, men ECB verkar ha som mål att upphöra med sina obligationsköp i september 2018. Utan ECB skulle den italienska statsskuldens ränta ligga på den nivå som Forumläsarna tillsammans med världens övriga placerare marknadsmässigt krävde. Analytikerna är ganska överens om att Italiens ränta marknadsmässigt vore betydligt högre än dagens notering, men därom tvista de lärda.

Räntefälla. Italien har en ungefärlig statsskuld på kolossala 2,5 biljoner euro, vilket motsvarar drygt 130 procent av landets BNP. Med en ränta om 2 procent medför denna skuldsättningsgrad att 2,6 procent av landets BNP årligen går åt till räntor. Med en fyrfaldig ränta om 8 procent slukas däremot hela 10,4 procent av BNP av räntor.

Var den italienska räntan landar vet ingen, men det blir i alla fall en svår ekvation i ett land vars ekonomi inte vuxit under detta årtusende. Underskottet i Italiens bankväsende till ECB, den så kallade Target2–skulden, växer igen och låg i slutet av januari 2018 på rekordhöga 433 miljarder euro. Landets banker har alltså ett betydande kapitalutflöde, som vägs upp av motsvarande inflöde i framförallt tyska banker. Enligt många bedömare är det nu mestadels italienska placerare som nettosäljer Italien för att sedan placera sina medel utomlands. De hyser tydligen samma tankar om sitt hemland som jag: att det behövs betydligt högre räntor för att en rationell aktör ska placera i italiensk statsrisk.

Bitterhet och dagdrömmar. Eurokrisens första period kulminerade sensommaren 2012. Spanien och Italien var för stora för oss övriga euroländer att backa upp, och ECB valde därför i september 2012 att försöka hålla ihop euroområdet med ”sedelpressen”.

Tanken var att ECB med sin stimulans köper tid åt politikerna för att reformera sina respektive länder och tillsammans göra eurozonen till ett mera optimalt valutaområde. Nu, sex år senare kan vi konstatera att politikernas arbete är på hälft och i många fall så gott som ogjort. Samtidigt har till exempel Italiens BNP stampat på stället och statsskulden ökat. De stora vinnarna i Italiens parlamentsval i mars 2018 var de populistiska partierna M5S och Lega (Nord). Den brokiga proteströrelsen M5S (Femstjärnerörelsen) eftersträvar en allmän basinkomst och vill avskaffa pensionsreformerna. Lega Nord vill införa en plattskatt på 15 procent. Båda partierna presenterar alltså program som vore finansiellt omöjliga för Italien att axla. Båda partierna är också kritiska till euron som valuta och ledaren för Lega (Nord) har rentav sagt att euron är ett ”brott mot mänskligheten”. Får se hur regeringsbildningen går.

Kartan ritas om. Inte bara i Italien har politikerna – i stället för att vidta krävande åtstramningar och reformer – använt ECB:s finansiella stöd till att elda på nya vallöften i takt med att missnöjet gentemot makthavarna i de flesta länder ökat bland väljarna. Sedan 2012 har den politiska scenen förändrats radikalt i många euroländer. Nya, populistiska och ofta radikala partier har vunnit terräng. Valsegraren Emmanuel Macrons parti (folkrörelsen En Marche) i Frankrike existerade inte för sex år sedan. Storbritannien förhandlar om utträde ur EU. I Tyskland tog det nästan ett halvår för valets förlorarpartier att bilda regering, då bland annat högerpopulistiska Alternative für Deutschland vunnit terräng. Med dagens politiska situation i de starka euroländerna är det svårt att föreställa sig att till exempel tyska väljare gladeligen skulle acceptera större utgifter för att finansiera italienarnas ohållbara skattesänkningar och låga pensionsålder.

Den som inga byxor har. Under åtta år efter Greklands första stödpaket 2010 har det skapats så många komplicerade konstruktioner, avtal och uppgörelser, att knappast ens tjänstemännen själva klarar av att ur minnet räkna upp och beskriva dem i detalj.

Men än så länge har ingenting sådant skapats, som skulle förmå mig och många andra Forumläsare att sluta klaga på låga depositionsräntor och frivilligt placera pengarna i Sydeuropa. Eurokrisen är alltså inte löst, förtroendet är inte återställt och vi väntar antingen på en förlösande slutsignal – eller att andra perioden inleds i denna nagelbitare. Hur länge lugnet varar är en fråga om tid och centralbankspolitik – ifall inte nervositeten redan tagit över då denna tidning gått i tryck. Då lågvattnet väl är här ser man ju igen vem som simmar utan badbyxor. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*