Sällan blir det som du har tänkt dig. Du startar din resa mot ett specifikt mål, men hur rak och smärtfri vägen dit blir, beror på hur snabbt du är villig att reagera och därefter agera.

Visst, du kommer att göra misstag. Ditt ego kommer garanterat att få sig en och annan törn. Emellanåt känner du en grad av uppgivenhet, stundtals upplever du en åtstramande känsla av att redan minimala chanser sakta urholkats för att till slut vara tillintetgjorda. Men du kommer igen.

Det handlar om att styra kosan rätt, att hela tiden vara med i svängarna och att anpassa kursen för att nå ditt mål. Hur gör du då detta? Det enda rätta, enligt mig, är att vara ärlig mot dig själv.

Din kompass är den distinkta känsla du får, låt oss kalla den intuition, när du helt enkelt vet att något måste göras, eller förändras. Utmaningen ligger i att våga agera, att hitta modet att lita på dig själv.

Scenariot borde gälla beslutsfattande överlag, men i praktiken varierar inställningen, beroende på underliggande relation. När det gäller parrelationer skulle många hålla med om att du inte ska nöja dig med vad som helst.

Detsamma är inte lika självklart när det kommer till arbetsrelationer. Sällan får du samma gehör för beslutet att gå vidare när det inte känns rätt, för att du vill hitta något som passar just dig. Snarare anses du ge upp, i motsats till att kämpa vidare och vara tacksam för det du har.

Inställningen till arbetet bland olika generationer har varit föremål för flera undersökningar. Själv hör jag till den senaste generationen som gjort sitt inträde på arbetsmarknaden, den omtalade ”generation Y”. Vi kommer att utgöra hälften av världens arbetskraft år 2020, enligt en rapport från PwC. Vad vi har för attityd kommer alltså oundvikligen att påverka företagen.

I förhållande till tidigare generationer anses vi vara bortskämda och kräva för mycket, eftersom vi strävar efter utmanande arbeten som möjliggör personlig utveckling.

Men, om jag inte känner en brinnande entusiasm gentemot mitt arbete, kommer detta snabbt att ta uttryck i min prestation. En arbetsrelation handlar ju till syvende och sist om att bli betald för att utföra ett arbete. Det är antagligen denna inställning som får äldre generationer att kalla oss egocentriska och illojala. Vi väljer arbeten som vi trivs med, för att kunna prestera så bra som möjligt.

Därtill har det konstaterats att generation Y är en större utmaning för chefer. Vi ställer högre krav, vi är ju trots allt inte begränsade på samma sätt som man varit tidigare. Vi vet att vi inte förlorar vår identitet bara för att vi lämnar ett jobb bakom oss. Vi ser det inte som en förlust, tvärtom, vi har blivit en erfarenhet rikare.

Och borde det inte vara just sådana medarbetare ett företag vill ha? Hur ska verksamheten utvecklas om ingenting ifrågasätts? Hur kan något bli bättre utan förändring? Det kanske är därför vi kallas generation Y – vi ifrågasätter varför och har modet att agera därefter.