Antalet anställda i de företag som söktes i konkurs var sammanlagt 3 168, vilket är 15 procent färre än året innan.

Jämfört med året innan minskade antalet konkurser under januari–mars inom alla granskade huvudnäringsgrenar med undantag av tillverkning, byggverksamhet och övriga tjänster.

>> Läs mer på Statistikcentralens webbplats.

Related posts:

1. Färre nya företag under tredje kvartalet
2. 7,8 procent arbetslösa i januari
3. Industrin mer pessimistisk

Det här framgår av ekonomie magister Heikki Rannikkos (bilden) doktors­avhandling.

”I vårt undersökningsmaterial var bara 4–5 procent av företagen så kallade gasellföretag”, säger Rannikko.

Med ett gasellföretag avses ett företag vars omsättning tre år i rad växt med över 30 procent per år.

Rannikkos forskning bekräftar motsvarande studier som gjorts tidigare.

”Till skillnad från äldre och större företag är det typiskt för ett ungt företag att utvecklas oregelbundet. Och många företag förblir små. Någon klar koppling mellan ett företags startår och tillväxt kan man inte hitta.”

Rannikko tycker ändå att samhället ska fortsätta att satsa på unga teknologiföretag, bara man kommer i håg att tillväxt och framgång inte är lät­tare i den sektorn än i annan företagsverksamhet.

Av Rannikkos forskningsresultat kan man också dra slutsatsen att “nördarna” i unga teknologiföretag är mer intresserade av sin teknik än av affärsverksamhet.

“Det här är inte nödvändigtvis dåligt. Det är många gånger just i sådana sammanhang de verkligt omvälvande innovationerna uppstår, när man helhjärtat kan ägna sig åt att utveckla sin teknik, utan att vara kopplad till en kund, som fallet ofta är i stora företag. Det här är något av en paradox eftersom också affärsverksamheten är viktig.”

Rannikko tolkar det så att det finns två sorters företag: dels de som beskrivits ovan, och dels sådana som jobbar med befintliga lösningar och för ut dem på marknaden med hjälp av sitt företagarkunnande och sin businessanda.

Ranniko har bedrivit sin forskning inom ramen för ett uppföljningsprojekt kring småföretags tillväxt som utförts vid Hanken på uppdrag av Tekes.

Patrik Harald, text

No related posts.

När det gäller den närmaste framtiden är de finländska företagens förväntningar på Ryssland klart högre nu än i höstas, när Finsk-ryska handelskammaren publicerade sin förra barometer. Det här gäller både företag som exporterar till Ryssland och företag som har affärsverksamhet i landet. Mest optimistiska är företag inom handeln.

Överlag räknar företagen dock med att tillväxten förblir på en ganska måttlig nivå, samt att köpkraften i grannlandet ökar bara en aning. Hos industriföretag med export till Ryssland ligger förväntningarna kvar på samma nivå som i höstas.

De gångna halvåret har överlag varit aningen bättre eller lika bra som halvåret innan, såväl för företag som exporterar till Ryssland som för dem som har affärsverksamhet i landet. Sämst var läget inom industrin.

Tull och byråkrati upplevs som de största problemen hos de företag som exporterar till, eller har affärsverksamhet i Ryssland. Rekrytering av personal är ett ökande problem, enligt Finsk-ryska handelskammaren.

Patrik Harald

No related posts.

Bland vårens nykomlingar finns bland annat en nordisk finkrog, en vass cocktailbar och etnisk mat från Mexico, Israel och Hawaii. Spis på Kaserngatan är vårens främsta tillskott beträffande maten. I den lilla lokalen ett stenkast från Kaserntorget serverar krögaren Jani Kinanen och köksmästaren Jaakko Kinnunen en personlig och snäv meny med fokus på nordiska smaker. Salen är spartanskt inredd och charmar inte vid första mötet, men den personliga helheten övertygar redan efter några månaders verksamhet. Duon, som är bekant från Restaurant Brasa på Kullo Golf nära Borgå, bjuder på råvarubaserade rätter, till exempel i en rotfruktsrätt där det bästa ur svartrotens, persiljans och palsternackans sötma kombineras med riven lakritsrot. En trio på nötkött är mer rustik med vitlök, kål och tre olika styckningsdetaljer. Dryckesvalen på Spis tjänar också en eloge: en kort lista med högst personliga naturviner och öl från nordiska mikrobryggerier som med finess paras ihop med maten.

Jaakko Kinnunen, Spis.

De etniska köken släpar fortfarande efter i Helsingfors, och standarden och utbudet på bland andra våra franska, kinesiska och afrikanska restauranger är närmast pinsam. Men under vintern har en bättring skett, med några etniska ljusglimtar. Klarast skiner mexikanska La Patrona på Annegatan, där kocken Manuel Torchio och Karina Paakki bjuder på ett vimmel av mexikansk mat, dryck och musik. Betjäningen är till största del mexikansk och efter en iskall Margarita och en skål nyfriterade tortillas med färsk guacamole börjar smakresan med korianderkryddad ceviche, mjuka majstacos med rivet griskött och en syndigt krämig flantårta på kondenserad mjölk.

Bland de mindre sannolika nya etniska smakupplevelserna är den hawaiianska maten på Hoku mitt i Rödbergen. I den kala och sparsamt inredda salen serverar kocken och krögaren Ryan Shibuya ett lyckat urval hawaiianska rätter, av vilka en stor del är japanskinspirerade. Den prisvärda lunchen ger prov på de exotiska smakerna, med bland annat sobanudlar med jätteräkor, koriander och syrade kimchigrönsaker för under en tia. Ännu ett bra bevis på Rödbergens potential som ny spelplan för krögare.

Också bland snabbmaten har vi fått nykomlingar. Efter ett långt dödläge har en del riktiga, köttiga hamburgare börjat dyka upp på bland annat Lupolo, Scandic Marski och Brasserie Kämp. På Robertsgatan har vi äntligen fått en riktig falafelbar som serverar de nyfriterade, knapriga kikärtsbullarna med fräscha grönsaker och kryddiga tillbehör. Bland krögaren Doron Karavanis bravurer finns Sabich, ett irakiskt-judisk frukostpitabröd med stekt äggplanta, hårdkokt ägg, grönsaker och chili. Missa inte heller en skål mild hummus med tahini. Räkna med kö under lunchtid och på småtimmarna.

Färsk falafel på Fafa’s.

Att det inte längre finns någon som helst orsak att dricka dåliga cocktails i Helsingfors bekräftar nya cocktailbaren Liberty or Death vid Dianaparken. Den mysigt inredda lilla baren tar intryck från Londons och New Yorks speakeasy-barer. LD:s cocktailstil är klassisk men samtidigt experimentell, med en hel del bourbon, gin och bitters som smakbas. Bland signaturcocktailarna finns Akogare, en blandning av Jim Beam rye, citronjuice, ingefärssirap och svart te. En välbalanserad och elegant cocktail som lyfter fram den amerikanska rågwhiskeyns finaste egenskaper som cocktailingrediens.

Men inte nog med detta. Sommarens stora nyhet på krogfronten blir öppningen av Boulevard Social på Bulevarden 6, granne med Hotel Klaus K. Denna gång lämnar kockkrögarna Tomi Björck och Matti Wikberg sitt framgångsrika asiatiska kök, bekant från Gaijin och Farang, och satsar på smaker från östra Medelhavet, Libanon och Nordafrika. Köksmästare blir Top Chef-kända Kristian Perkola. WC tippar på ännu en fullbokad restaurang.
Kenneth Nars, text
Anton Sucksdorff, foto

Kenneth Nars skriver om trender i restaurangvärlden och ger tips om kulinariska upplevelser i när och i fjärran.

No related posts.

En vacker söndagskväll i april gjorde det mig ledsen att se Pohjola-byggnaden i Helsingfors centrum. Detta gamla försäkringsbolag har i tiden låtit uppföra sitt huvudkontor av dekorativa handmejslade granitblock. Vad som gjorde mig ledsen var att det bär vittnesmål om bolagets och dess lednings girighet under länge sedan gångna decennier.

Detsamma kan sägas om traditionella bankkontor i vilken nordisk stad som helst. Inga banker eller försäkringsbolag vid sina sinnens fulla bruk skulle bygga sådana palats i dag. Endast hungrig monopolprissättning gjorde det möjligt för dessa bolag att bygga monument av helgedomskaraktär.

Mycket har skrivits om generösa belöningar till direktörerna i banker och storföretag. Summorna har skjutit i höjden de senaste trettio åren – som ogräs i vetefält – utan överinsyn av aktieägare och styrelser. Vi har hört förklaringar om nödvändigheten att hålla kvar nyckel­ansvariga och hindra att de bästa förmågorna köps upp av konkurrenter.

Dessa i sig intressanta förklaringar är inte helt övertygande om man ser närmare på företagen i fråga. Våra statsägda flygbolag kan knappast klassas som alkemister som gör guld av sand. Varför betala cheferna generöst när bolagen gör jättelika förluster, och konkurrenter som Norwegian tvingar dem att buklanda?

Många banker är för stora för att tillåtas att gå omkull och vissa har regelbundet tillgripit regeringsstöd för att klara sig från undergång. Nu höjs röster för att stödet varit för dyrt!

Statsägda företag inom skyddade eller reglerade marknader har betalat sina chefer bonusar som är tio gånger större än vad som delas ut till deras gelikar som arbetar på allmännyttiga bolag i kommunal regi.
Direktörer på offentligt ägda pensionsfonder har belöningssystem som trotsar alla föreställningar. De agerar som om de vore entreprenörer som utformar och marknadsför produkter och tjänster på en konkurrensutsatt marknad.

Det verkar som om de skulle använda mer tid på att lobba för att bevaka sina intressen och polera sin image, än på att jobba.

Men låt oss sätta dessa iakttagelser i ett bredare sammanhang. Jag ombads nyligen svara en läsare som ville ha råd om sin pensionsförsäkring. Sedan år 2005 har hon lagt ut 40 euro i månaden för en sådan försäkring. Hon frågade mig om hon borde fortsätta med det. Mitt svar är förkrossande. Hon har tydligen inte insett att hon förmodligen skänker över hälften av avkastningen åt banken eller pensionsbolaget i form av avgifter.

Egentligen borde hon dra dem inför rätta för bedrägeri. Ingen borde investera sådana småsummor på detta sätt: kostnaderna för så små investeringar är garanterat för höga. I klartext: hon har blivit dragen vid näsan och de som sålt denna försäkring till henne måste vara medvetna om att de rånar henne.

Hur många gånger har jag inte sagt att då du förhandlar med en bank, ett pensionsförsäkringsbolag, eller en investeringsrådgivare, ska du alltid banda allt som sägs på din smarttelefon. Du bör kräva skriftlig offert med alla kostnadsmoment klart utsatta. Om de hävdar att de aldrig ger skriftliga offerter, stig upp och gå –  till en annan bank, ett annat pensionsförsäkringsbolag eller en annan investeringsrådgivare. Kom ihåg att du aldrig någonsin ska betala mer än 1,5 procent i totala årsavgifter.

Läsaren ifråga borde annullera sin försäkring och försöka investera 300 euro varje halvår i en aktieportfölj hos någon lågprismäklare, och glömma bort dem tills hon pensioneras, eller tills pengarna verkligen behövs. Det vore en klok investering – och precis vad pensionsfondernas chefer låter sina anställda göra. Enda skillnaden för läsaren i fråga är att just hon inte blir den arma betalaren av skandalösa löner till dessa välbärgade chefer!

För två år sedan träffade jag en av Finlands ledande professionella investerare. Han rekommenderade att investera i grekiska obligationer och köpa guld med lånepengar. Vi vet alla vad som hände, och han leder fortfarande ett investeringsbolag och säljer dyra råd.

Jag vill än en gång upprepa: du kan ta lån för att investera i en egen lägenhet eller ett hus, i egen utbildning, eller i ett eget företag. Kanske det bästa investerings­rådet jag också skulle ge i dag är att inte följa investeringsråd från ’yrkesinvesterare’ – men det kanske låter dumt då det kommer från mig!
Nicholas Anderson är Senior Vice President vid Svensk Exportkredit i Stockholm och chef för SEK:s rådgivningsenhet.

No related posts.

Låt mig börja med några objektiva fakta. Rörelsen grundades i Sverige 2006, av IT-entreprenören Rickard Falkvinge. Piratpartiet fick över 220 000 röster i EU-valet 2009, och blev därigenom representerat i EU-parlamentet. Partiet var det största bland väljare under 30 år. I fjol fick Piratenpartei sin första parlamentsplats i Tyskland, i delstatsvalet i Berlin. I slutet av mars 2012 nådde partiet 7,4 procent i Saarland, och är i april 2012 fjärde största parti i gallupundersökningar på förbundsnivå i hela Tyskland. Tidskriften Foreign Policy utsåg i december 2011 Rickard Falkvinge till en av världens 100 främsta tänkare, och han är för närvarande nominerad för Time Magazines motsvarande lista.

Partiet ”står för personlig integritet, fri kultur och begränsning av upphovsrätt och patent”, och säger sig utgöra svaret på informationssamhället, på samma sätt som de gröna var svaret på industrisamhällets nedsmutsning, som socialdemokratin var svaret på dess exploatering av arbetskraften och liberalismen svaret på maktkoncentration som härrörde sig ur ärvda privilegier. Liksom Piratpartiet var de tre sista rörelserna till en början ensaksrörelser.

Valet av namn polariserar och skapar uppmärksamhet. Föga är alla anhängare djupt insatta i copyright-lagstiftning, mjukvarupatenter, avlyssningslagstiftning, ACTA och SOPA – en del kanske är mest intresserade av att gratis få se filmer och lyssna på musik. Namnvalet gör det enklare för rörelsens belackare att associera partiet till stöld och antikapitalism, till ett hot mot just de värden partiet säger sig vilja driva, nämligen kultur, innovation och medborgerliga grundrättigheter.

Innan jag skrider till Piratpartiets försvar är det dags för mig att bikta mig: Under min tid på MySQL AB, något år efter att vi via lobbying bidragit till att mota mjukvaru­patents-Olle i Europaparlamentsgrinden, bjöd vi in den i patentfrågor likasinnade Rickard Falkvinge till vår användar­konferens 2008. Hans framträdande var lysande och jag har följt hans väg sedan dess.

Som brasklapp må nämnas att jag personligen grubblat över varför Disney i sitt skapande fritt fått bygga vidare på Bröderna Grimm, medan du och jag i vårt skapande inte fritt får bygga vidare på Disney. Via den fria mjukvaran har jag exponerats för tänkare som Cory Doctorow, Lawrence Lessig och Eben Moglen. Dessa personers intelligens och vältalighet i all ära, men det är främst deras integritet och omtanke om individens grundrättigheter som inger respekt.

Mot denna bakgrund är det knappast förvånande att jag ser något gott i strävan att försvara individens rättigheter, att skydda sin identitet och sin kommunikation på nätet. Skall verkligen telefonbolag, ISP-företag, främmande stater eller andra aktörer på internet ha rätt och möjlighet att övervaka våra minsta rörelser på nätet? Mellanhänderna har en naturlig vilja att skydda sina egna maktmonopol, även om de gärna bröstar sig med att de i stället låtsas vurma för en eller annan Oppfinnar-Jocke, svältfödd författare eller excentrisk konstnär och musiker.

Vad står bakom trenden? Att SOPA inte gick igenom utan protester har vi folk som Rickard Falkvinge att tacka för, samtidigt som vi inte skall glömma att storbolag såsom Facebook och Google har likartade intressen och bygger på ett brett engagemang av nätentusiaster.

Megatrenden jag ser och sympatiserar med är att det fria ordet får ett organiserat försvar i informationssamhället. Bevarandet av grundläggande medborgerliga rättigheter är viktigare än bevarandet av förstelnade industristrukturer som teknikens utveckling har kört förbi.

Kaj Arnö

kaj.arno.fi/megatrender

No related posts.

Den som följt finsk tv det senaste år­tiondet har förmodligen sett dem, dokumentärfilmerna om finländska företag, signerade regissören och producenten Michael Franck. Vi det här laget har det blivit närmare hundra filmer. Med företagsdokumentärerna har Franck skapat sig en helt egen nisch i branschen och byggt upp företaget Franck Media med cirka 25 medarbetare.

”I år gör vi fler filmer än någonsin tidigare”, säger han.

Att just företagsvärlden skulle bli föremål för hans dokumentation var långt ifrån självklart. Snarare är det ett resultat av en utdragen mognadsprocess.

”Jag fostrades i en politisk tidsanda där alla som stod på Guds rätta sida absolut inte hade någonting med affärer att göra. Goda yrken var läkare och lärare, kanske tjänstemän – folk som ansågs jobba för det allmänna goda. Men så snart någon hade ett företag såg man för sig en person som stoppar pengar i egen ficka”.

Det här var på 1970-talet, när Franck bland annat satt i Helsingfors stadsfullmäktige på Svenska folkpartiets mandat. Han hade tidigt intresserat sig för samhällsfrågor, inspirerad av bland andra sin gudfar, den konstitutionella riksdagsledamoten Georg C. Ehrnrooth. Ideologiskt säger sig Franck ha varit mittenliberal – i en omgivning som var starkt påverkad av vänster­ideologi.

”Mittenförbundet som grundades 1972 var ju ett försök att samla den borgerliga ungdomen, för vilken steget annars hade varit kort att bli stalinister – vilket många också blev.”

Själv säger sig Franck inte ha varit lockad av stalinismen, även om också han tog intryck av vänstertänkandet. Bland annat läste han nyfiket marxistisk ekonomi under sin tid på Hanken.

Avslöjade metromutor

När Franck började göra film var det alltså helt andra teman än näringslivet som stod i fokus. Första dokumentären för Yle handlade om metrobygget. Filmen innehöll mutavslöjanden som ledde till en omfattande serie rättegångar.

Det gav den unge filmaren blodad tand. Efter jobbet på Yle blev Franck anställd vid FNB, men valde efter några år en osäkrare framtid på det vänsterprofilerade dokumentärfilmbolaget Epidem. Där gjorde han sin första independent-dokumentär som behandlade den iranska revolutionen. Valet av tema hänger samman med att hans far var handelsråd – och under flera tumultartade år t.f. chef på Finlands ambassad i Teheran. Också Michael kom att bo i staden i olika repriser.

”Teheran var min första bekantskap med den stora världen.”

Efter den prisbelönta Iran-filmen beslöt sig Franck för att bli egenföretagare och slöt avtal med Yle om ett antal dokumentärer årligen. Problemet var bara att rundradiobolagets strama finansieringsvillkor och ett ständigt beroende av skattefinansierade stöd, gjorde det svårt att garantera de anställda en trygg utkomst. Franck såg en lösning i att satsa på en internationell animationsfilm för att då kunna göra film med många språkversioner och på så sätt slippa vara begränsad till en finsk publik. Temat var klart: två kungadömen som riskerar hamna i krig, vilket skulle förgöra planeten. Räddningen blir en kärlekshistoria mellan pojken från söder och flickan från norr.

”Jag var övertygad om att ett tredje världskrig var nära, en postkolonial hämnd mot västvärlden, med den islamiska revolutionen i Iran som bas.”

Franck fick den finländska arbetarrörelsens investerare och ett antal andra kapitalinvesterare bakom projektet, åkte till Hollywood och lyckades etablera samarbete med regissören John Landis (bl.a. Blues Brothers och Michael Jacksons epokgörande Thriller-video). I teamet ingick branschens ledande konstnärer, bland andra Walt Peregoy som designat Disneys långfilm 101 Dalmatiner, samt världsledande animatörer.

”Alla älskade projektet, tematiken var så aktuell.”

Ur finansiell synvinkel var tidpunkten däremot ytterst ogynnsam; året då projektet skulle gå i produktion var 1991, då den finska ekonomin kollapsade.

”Det gick nästan ett år utan att vi såg ett korvöre”.

En dag när Franck satt i Hollywood, mitt i en intervju för Yle, ringde telefonen. Det var finansmannen Pentti Kouri som blivit bekant med Franck och hans projekt. Kouri ville förvarna att projektets huvudägare var på väg i konkurs. Finansiärerna, Franck Films dåvarande huvudägare, bestod till 60 procent av arbetarsparbanken STS:s bakgrundskrafter samt ett företag i fastighetsbranschen. De tvingades till sanering och animationsprojektet kraschade.

Ny vändning i karriären

Efter fem år i USA återvände Franck till Finland och gjorde en serie politiska filmer. De två första behandlade den finsk–sovjetiska relationen. Den tredje var ett porträtt på Väinö Tanner, den finländska arbetarrörelsens storman på 1900-talet.

Det var arbetet med Tanner-dokumentären som kom att styra in Francks karriär på ett nytt spår. Särskilt ett Tanner-citat etsade sig in i hans medvetande: ’En ansvarsfull finländsk statsman bör hålla daglig kontakt med näringslivet.’

Femton år tidigare hade Franck fått en spontan förfrågan om att göra en företagsdokumentär, vilket han bestämt avvisade. Det var Maire Gullichsen som ville att han skulle dokumentera den ahlströmska industrifamiljelegenden. Kontakten till Ahlströmmarna fanns via Francks söners mor, som var Maire Gullichsens barnbarn. Men han ansåg uppdraget otänkbart, tv skulle aldrig vilja visa en sådan film – Ahlström var ju en av de tjugo bespottade familjerna i den kapitalistfientliga sång som varit populär några år tidigare.

Men Tanner-citatet fick honom att revidera sin inställning till företagsdokumentation.

”Jag tänkte att om mannen som importerade marxismen till Finland kommit fram till detta så är det värt att ta på allvar.”

En hel serie

Så blev Ahström-dokumentären till, och efter tv-visningen överraskades Franck över det positiva mottagandet. Han insåg att här fanns stoff för en hel serie. Det ledde till filmer om Hartwall, Paulig, familjen Herlin, Wärtsilä och med tiden många, många fler.

”I vår familj har det har alltid funnits en stark respekt för näringslivet, men jag hamnade att gå i min egen skola för att komma underfund med att det ur samhällspolitisk synvinkel är är viktigt att förstå näringslivets betydelse. Företagande är i högsta grad samhälleligt.”

”Jag tror på marknadsekonomin som en av de viktigaste grundpelarna i ett välfärdssamhälle. Jag blev politiskt aktiv under en tid när företagandet föraktades och det uppstod till och med ett självförakt inom företagsvärlden. Vi lever fortfarande i efterdyningarna av det här.”

”Jag är genuint intresserad av vad som får företagsverksamhet att lyckas. Jag har själv misslyckats och betalade förra månadsskiftet sista raten på förbindelser jag hade när vi kraschade för 20 år sedan.”

Motgång ger erfarenhet. Franck ser det som tur i oturen att han befann sig i USA när hans konkurs blev ett faktum.

”Där sa folk: det är först nu det börjar, först nu är du trovärdig. En person sade sig aldrig investera i en företagare som inte någon gång gått omkull.”

Har du något drömprojekt som ännu är ogjort?

”Storyn om Finland. Den är i hög grad en näringslivsberättelse. Finland har gjort resan från ett av Europas fattigaste länder till ett av de bäst lottade. Det är en otrolig framgångshistoria och vad den beror på vore intressant att studera. Visst hade vi Sovjet­handeln och vi har alltjämt skogsindustrin och Nokia. Men det finns någonting oerhört intressant i vår samhällsdynamik.”

Franck tror att hemligheten har att göra med det unika nordiska systemet med fria bönder, som vi övertog under svenska tiden. Finland blev aldrig en del av det ståndssamhälle som man i resten av Europa fortfarande håller på att montera ner.

Emotionellt medium

Enligt Franck är film i hög grad ett emotionellt medium och då är frågan om det är siffrorna eller människorna som ska berätta.
”Fakta ska naturligtvis vara korrekta men vi påstår inte att vi primärt berättar fakta.”

Han säger att varje framgångsberättelse innehåller element av motgångar och utmaningar, utan vilka framgången inte hade varit möjlig. Och att varje berättelse är oerhört spännande och full av detaljer att ta lärdom av.
”Att titta bakåt betyder inte att man vänder ryggen mot framtiden. Historien finns till för att ge perspektiv på samtiden, samt tilltro och ener­gi för framtiden.”

Hela intervjun finns att läsa i pappersversionen av Forum.

Patrik Harald, text
Karl Vilhjálmsson, foto

No related posts.

Förtroendeindikatorn var i april 10,4 medan den i mars var 8,0 och i februari 8,3. Förtroendet är dock på en lägre nivå än året innan och fortfarande svagare än långtidsmedelvärdet.

För barometern intervjuades den 2–18 april 1 475 personer bosatta i Finland.

När det gäller näringslivet är förväntningarna totalt sett rätt oförändrade jämfört med förra månaden, men inom enskilda sektorer har det skett förändringar.

Inom industrin ser läget ljusare ut tack vare en hyfsad orderstock – låt vara att den är mindre än långtidsmedelvärdet. Tillväxtförväntningarna inom industrin är dock fortfarande ganska försiktiga vad gäller de närmaste månaderna och många företag har outnyttjad kapacitet.

Också detaljhandelns förtroende har stärkts sedan förra månaden och försäljningsförväntningarna är rätt goda.

Däremot har förtroendet sjunkit inom byggbranschen. Det samma gäller servicesektorn, där försäljningen förvisso ökade i april men där förväntningarna på den närmaste framtiden är svaga.

Det är Finlands näringsliv EK som sammanställer näringslivets förtroendeindikator.

Patrik Harald

Related posts:

1. Konsumenternas förtroende stärktes en aning i februari

Att den genomsnittliga arbetslösheten väntas vara högre nästa år beror på det osäkra ekonomiska läget. Tillväxten förväntas visserligen vara något högre nästa år men effekterna av årets svaga tillväxt väntas synas i form av högre arbetslöshet ännu nästa år.

Arbets- och näringsministeriets prognos grundar sig på antagandet att Finland undgår en recession men att den ekonomiska tillväxten 2012 blir anspråkslös.

Just nu klarar sig servicebranscherna hyfsat medan läget är sämre inom industrin och byggsektorn. Men variationerna inom enskilda industribranscher kan vara stora.

Långtidsarbetslösheten ökar fortfarande. Enligt ministeriets bedömning finns cirka 65.000 långtidsarbetslösa vid slutet av 2012. Cirka hälften av dem har varit oavbrutet arbetslösa i över två år.

Arbets- och näringsministeriet publicerar en kortsiktig arbetsmarknadsprognos vår och höst.

Related posts:

1. 7,8 procent arbetslösa i januari
2. Ekonomerna delade om framtiden

Målet för Fiskars och Investors gemensamma bolag, som i dag innehar 19,4 procent av kapitalet och rösterna i Wärtsilä, är att vara "en engagerad ägare med långsiktig ägarhorisont och fokuserad på att vidareutveckla Wärtsiläs verksamhet och aktieägarvärde", heter det i ett pressmeddelande.

Den legala fusionen av Fiskarskoncernen och Investors innehav i Wärtsilä sker så småningom, men båda parter agerar gemensamt från den 24 april. Investor är ett svenskt investeringsbolag grundat och kontrollerat av bank- och industrifamiljen Wallenberg.

”Fiskars och Investor har samma värderingar vad gäller industriellt ägaransvar och värdeskapande, och vi tror att ett ännu starkare engagerat ägande kommer gynna Wärtsilä. Fiskars vision är att vara en ledande global leverantör av konsumentprodukter för hem, trädgård och uteliv och vi har en tydlig ambition att växa. Den här transaktionen kommer stärka Fiskarskoncernens finansiella position och därmed underlätta vår förmåga att växa både organiskt och genom förvärv”, säger Kaj-Gustaf Bergh, styrelseordförande för Fiskarskoncernen i ett pressmeddelande.

Beroende på marknadsläget kan parterna på lång sikt via det gemensamma ägarbolaget ytterligare stärka sitt ägande i Wärtsilä. Däremot har parterna ingen avsikt att lägga ett bud på Wärtsilä. Det gemensamma ägandet kommer enligt nuvarande strategi att ligga under 30 procent, enligt pressmeddelandet.

I samband med det nya ägararrangemanget säljer Fiskars via sitt dotterbolag Avlis 2,08 procent av Wärtsiläs aktier till Investor för 126,8 miljoner euro. Efter affären har Fiskars kvar 13 procent av aktierna i Wärtsilä. Investor har under de senaste tre kvartalen köpt upp sammanlagt 6,4 procent av aktierna i Wärtsilä.

”Vi har följt Wärtsilä på nära håll under en längre tid och vi har en stark tilltro till bolagets långsiktiga potential. Wärtsilä är marknadsledare inom sektorer med långsiktigt attraktiva tillväxtutsikter, har hög exponering mot tillväxtmarknader och en väletablerad serviceverksamhet. Genom vårt industriella nätverk och erfarenhet från industrisektorn, ser vi fram emot att vidareutveckla Wärtsilä som en kärninvestering i partnerskap med Fiskars”, säger Investors VD Börje Ekholm i en kommentar från bolaget.

Patrik Harald

No related posts.