Hurra för Finland 101!

Vi ser på det gångna jubelåret genom George Clintons P-funkande futuristiska solbrillor, djupt tacksamma över att det är över. Finland 100 var sannerligen jippot som gav känslan övermättnad en totalt ny, aldrig förr upplevd dimension.

Saliven Gustavsson tänker bli 100 år och sedan spöka för er.

Bortsett från själva motivet – prisandet av dem som satte fyr på nationen och dem som upprätthöll självständigheten i ett sekel – blev det hela till en bulladeg med på tok för mycket jäst i. Man kunde knappt kravla sig ut i parken för att handla en portion hallucinogent grovsnus för att få futt på dagen, utan att utsättas för jubileets symptom. Så här då:

”Va’ fan bättre, Langar-Lasse? De’ e ju samma vara som i fjol!”

”Alls icke, kåsör’n. Här står ’Finland 100’ på dosan.”

Som inpiskad misstänksamhetsman och surpuppa tänkte jag att det bara var mitt personliga problem, men ju längre året led, visade det sig att bra många medmänniskor även led. Blotta skymten av Finland 100 på en reklam eller produkt eller uttalandet av devisen tycktes få fler och fler att resa ragg, och sällskapets aggressivare lagda knöt nävarna eller fingrade hotfullt på slidkniven.

Nu kan det ju hända att viss avund bidrar till det efterkloka jåmandet, när en annan slappsvans inte hann med och dela på cirka 20 miljoner skattepengar som öronmärktes för allsköns projekt som på sätt eller annat skaffade sig jubileumsdekalen. Snitsiga snajdare från samhällsaktivister till seminarieproffs och konstnärer var givetvis framme i god tid med mössan i hand. Listan på lyckliga kakdelare toppas av den imponerande ljusinstallationen Luminous – 295 000 euro – som faktiskt har setts och diggats riket kring. Tvåan är sedan ett mysterium; det förmodliga konstprojektet De dansande isbrytarna beviljades 255 000 euro. Mer är det ingen som vet.

Seminarium, festival, konferens, träff, bastuafton … kalla en samling av folk vad som helst. Ficks det in ”Finland 100” eller bara ”100” i rubriken, fanns chans för flax. Att det i Borgå hölls Framtidens lantdag med 120 000 euro i bidrag visste vi via lokalmedia. Någon som var på plats och vet vad som sades, känner åtminstone inte jag. Ingen som känner någon som var där heller.

Jubelkommittén tycks inte ha varit helt främmande för parapsykologi och det ockulta; Tove Jansson fick 8 000 euro av kakan. Att den stora konstnärinnan gick vidare år 2001 mindes tydligen ingen. Nå, ”döden är ingen orsak att lämna gruppen” säger ju också Monty Pythons levande medlemmar om salig Graham Chapman.

Festliga år fordrar förstås särskilda festdrycker. Bernard-Massard från Luxemburg boostade försäljningen med att slå ny etikett på den vanliga skumpan, okej. Jaume Serra som donar hyfsad torr konsumtionscava tappade en halvsöt dricka på snygg flaska, döpte den Ode till friheten och fick upp den på våra alkohyllor i stället för ner i kloaken. Men bubbeltjutet vi helst hade sluppit svängdes till här hemma. Den på vita vinbär och blåbär bryggda Valkia luktade och smakade magsyra buteljerad i en design som kanske såg läcker ut år 1975. Fast färgen var fin. Skumpa har aldrig varit Finlands forte, men bryggeriets fiffikus tänkte kanske ”Året till ära gör vi ett ännu sämre blask. Jes!”

Årets sorglustigaste produkt torde ändå vara metallbiten ”Suomi 100”, gjord av den totalt okände artisten Herman Arvokas. Med eller utan kommittébidrag önskar man att master Arvokas hade gjort något annat. Kolla den så förstår ni.

Så nu när sekeljubileets sviter börjar lätta, tycker jag vi börjar satsa på häva idéer, projekt och produkter utan några påklistrade, pompösa deviser. Fast … en ”Finland 101”-kommitté med bussig budget vore inte att förakta. Bäst att svarva till en ansökan i god tid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*