Ingves håller fast vid rodret medan penning­havet stormar

Balans. Stefan Ingves brukar påpeka att penningpolitiken inte ensam kan skapa balans i samhällsekonomin, politikernas finanspolitik krävs också. Foto: Karl VIlhjálmsson

Då Åbo- och Närpesbördige Stefan Ingves får förlängt mandat som Sveriges riksbankschef är det med av omständigheterna beskuren makt. Den offentliga armbrytningen lär fortsätta.

Under Stefan Ingves tolv år som chef för Sveriges Riksbank har inflations­målet om cirka 2 procent årligen missats ett flertal gånger, minus­ränta (reporänta nu –0,5 procent) har för första gången börjat användas och bo­lånen har exploderat så att de allvarligt hotar balansen i samhällsekonomin.

Men det går knappast att kritisera Ingves. Han är omgärdad av många restriktioner och har mycket begränsad handlingsfrihet trots att Riksbanken numera formellt är helt självständig från den politiska makten. Ingves brukar också påpeka att penningpolitiken inte ensam kan skapa balans i samhällsekonomin, politikernas finanspolitik krävs också.

Världens äldsta stormryttare. Stockholm Banco grundades 1656 vid Järntorget i Gamla Stan i Stockholm av Johan Palmstruch från Livland, 1661 gav den med framgång ut sedlar som ersatte tunga kopparplåtar. Det slutade dock med för många sedlar som sjönk i värde efter några få år. Palmstruch dömdes till döden men benådades.

Sveriges Rikes Ständers Bank bildades 1668 och blev världens första centralbank (Finlands Bank grundades först under ryska tiden 1811.)

Dagens svårigheter för centralbanker ter sig inte särskilt allvarliga jämfört med Riksbankens tidigare historia då den användes för att finansiera de många krigen på 1700-talet, hantera den djupa depressionen efter första världskriget och motverka effekterna av kraschen då en av världens ledande finansmän Ivar Kreuger hittades skjuten i Paris 1932.

Fast valutakurs infördes därefter först mot pundet, sedan tyska marken och dollarn samt olika valutakorgar. Högre löneökningar än omvärlden ledde till ständiga devalveringar 1976–82, rekordränta på 500 procent under några dagar 1992 för att stoppa valuta­utflödet innan Riksbanken tvingades kasta loss kronan och sedan dess låta den flyta fritt till betydligt lägre värde än tidigare.

Därefter blev det 1995 bred uppslutning kring att politikerna inte ska blanda sig i penningpolitiken eftersom deras önskemål om mer offentliga utgifter ansågs urgröpa kronans värde.

Henric Borgström text

Läs hela artikeln i papperstidningen eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Paperini!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*