Italien – Europas nästa krishärd?

Krisbank. Det är någonting ruttet i den italienska banksektorn, vilket inkarneras av världens äldsta och Italiens tredje största bank Monti dei Paschi di Siena och misstankar om den hemliga Vatikanbanken. Foto: Wikimedia

En lättsinnig bankutlåning försvårar för Italien att komma på fötter – vilket i värsta fall kan stjälpa hela euron. De historiska rötterna sitter djupt.

När en stor del av bank­väsendet skakar i sina grundvalar tycks många italienare rycka på axlarna. Skolade i landets långa historia är de medvetna om att det har hänt många gånger förut. Mest känd är familjen Medicis bank, Europas största på 1400-talet och med många innovationer i branschen, men som gick omkull precis innan sekelskiftet 1500.

Dimman kring Vatikanstatens bank har inte lättat trots att påven och hans kardinaler utlovat klarhet om en rad anklagelser om penningtvätt och obskyr utlåning. Dimman var för övrigt högst påtaglig morgonen då Vatikanens bankrådgivare Roberto Calvi, kallad ”Guds bankir” år 1982 hittades hängd under en bro invid Themsen mitt i London – fyra år efter att hans bank gått omkull och Vatikanen förlorat uppemot 30 miljoner euro.

545-åring. Världens äldsta nu verksamma bank Monti dei Paschi med huvudkontor i Siena, grundad 1472 räddades i vintras av italienska regeringen och centralbanken, ”lender of last resort” (den som tillhandahåller lån när inga andra vill göra det), med en nyemission på cirka 9 miljarder euro.

Eftersom Monti dei Paschi är Italiens tredje största bank anses den som system­kritisk och måste överleva för att inte hela ekonomin ska hamna i gungning. Italiens BNP är totalt sett världens åttonde största efter Indien men före Brasilien, italienarnas BNP per capita är 25:e (Finland 15:e) enligt IMF.

Men vid tiden för Giovanni Medicis grundande av banken i Florens 1397 var romar­riket det överlägset största i världen och det mest avancerade (även om Kina gör anspråk på det). Det dröjde inte många årtionden förrän banken också var ledande i världen med hjälp också från en framgångsrik egen textilhandel (ull, silke och textilfärg).

Giovannis son Cosimo kunde därmed 1434 gripa också den politiska makten i Florens. Sonsonen Lorenzo, ”il magnifico”, ledde familjens bank och stadens politik fram till 1492 under allt hårdare konkurrens från nya banker och yttre tryck från andra stads­stater som Venedig och Milano. Lorenzos efterföljare tappade greppet och banken likviderades 1499.

Kapitalet, kronan och kyrkan. Det var under Cosimos tid som banken till fullo utnyttjade den dubbla bokföringen med debet och kredit vilket effektiviserade redovisningen genom bättre överblick. Samtidigt tog man i bruk växlar, alltså dold ränta, vilket möjliggjorde intjäning utan att till pappers ta ut en enda procent i ränta (en aktivitet som ansågs som biljett till en lång pina i skärselden, och därför var förbehållet judarna). Kontors­nätet byggdes ut i större italienska städer men också till London, Brügge, Lyon, Geneve, med flera.

Men alltför omfattande utlåning till krigiska småfurstar och till den engelska kronan, som drabbades hårt av Rosornas krig (en serie inbördeskrig i England 1455–1485), gjorde att den ena filialen efter den andra fick stängas ned. Svagt ledarskap ledde till att banken upphörde för gott när olika medlemmar hellre koncentrerade sig på politiken och flera familjemedlemmar blev påvar.

Familjens bestående eftermäle är i hög grad satsningen på kultur under det sekel som den betraktades som världens rikaste.

Henric Borgström text

Läs hela artikeln i papperstidningen eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Skriftly!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*