På tröskeln till andra världskriget skapade den brittiska regeringen en affisch, som sedan blev någonting av en ikon: ”Keep calm and carry on.” Behåll lugnet och fortsätt vidare. I dag finns den här uppmaningen att behålla lugnet i tusentals olika former, allt från ”Keep calm and Love Me” till ”Keep Calm and Eat Chocolate”. Uppmaningen till lugn finns alltså överallt i Förenade kungariket, men när det verkligen kom till en avgörande vändning höll sig inte alla lugna. Den mest träffande kommentaren finns naturligtvis i den här formen: ”Keep Calm and Shoot Yourself in the Foot” – behåll lugnet och skjut dig själv i foten.

Det är nämligen vad Storbritanniens väljare gjorde under folkomröstningen om huruvida de ska vara med i Europeiska unionen eller inte.

Tankekollaps. Omröstningen och resultatet har sina långa historiska rötter, som in i minsta detalj beskrivs i Storbritanniens officiella historia om relationerna till EU. Historieskrivningen finns i två band på sammanlagt cirka 1 000 sidor.

Både ur en historisk och ur en politisk synvinkel är det naturligtvis ytterst intressant att försöka förstå hur ett land och dess medborgare förstår sina strategiska intressen. Vi lever allt mera efter twitterflödets korta satser där aktualitets­nivån handlar om sekunder och inte om timmar, veckor, månader, år eller sekler.

Det här skriver jag inte för att peka finger åt våra brittiska systrar och bröder. I bakgrunden finns en gnagande misstanke om att vi också i Finland lever i en mental twitterverklighet, även om våra möjligheter – eller farorna för – att bli utsatta för ett dylikt twitterhjärnsläpp är en aning mindre än britternas.

Löper vi kanhända mindre risk? För att vi på något sätt är klokare? Knappast.

Taktik. Vi är – för det första – ingen gammal stormakt, som på olika sätt har bestämt utvecklingen i världen och Europa. Efter OS i Rio har vi inte ens kvar föreställningen om att vara en idrottens stormakt. I OS i Helsingfors var vi på åttonde plats i medaljtabellen, i Rio fick vi en (1) bronsmedalj i kvinnornas boxning.

Vi har ett någorlunda fungerande valsystem, som inte lockar oss till taktiskt röstande på samma sätt som det brittiska valsystemet. Deras sätt med ”first by the pole”, den som har mest röster, har skapat en politisk kultur där medborgaren tvingas tänka i taktiska termer: vem vill han eller hon inte ha som parla­mentsledamot från sitt valdistrikt. Också om misstroendet mot politik i allmänhet ökar har vi i stället valkretsar med många invalda. Det säkerställer att det för det mesta finns någon man kan rösta för.

Vi har ännu tidningar, radio och TV som inte behöver sälja sig själv på nytt varje morgon eller eftermiddag. I Storbritannien domineras däremot tabloid­bild och -text av skandaler och ett väl tilltaget dekolletage.

Både ha och äta kakan. Misslyckandet i Storbritannien handlade om att man – av diverse institutionella och strukturella orsaker – inte klarade av att se sina strategiska intressen. Och därför gråter man nu blod och vet inte hur man ska klara sig ut ur klämman. För en klämma är det. Storbritanniens största industri är finansindustrin. Den i sin tur är helt beroende av hur olika finansprodukter får ett europeiskt ”pass”, en tillåtelse att röra sig på den europeiska marknaden.

Med en argumentation som i högsta grad riktade sig mot den fria rörligheten försöker man nu göra en kovändning och säga att man nog behöver kapitalets fria rörlighet, men samtidigt inte vill ha den europeiska medborgarens fria rörlighet. Det går bara inte ihop.

En av antihjältarna i Charles Dickens romaner var Scrooge – den brottsligt snåla bedragaren. David Cameron försökte snåla sig till en politisk seger utan att riktigt förstå hur det brittiska politiska systemet fungerar. Nu bedrog den snålheten Winston Churchills, Harold Macmillans och Harold Wilsons vishet.