Klandrar Kaj kapitalismen?

Ibland förtvivlar man. Eller skäms, för nivån av dogmatisk enfald i argumentationen för marknadsekonomi och kapitalism. Med sådana vänner behövs inga fiender.

Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.

Jag är född på 1960-talet och växte upp till en tänkande människa på 1970-talet. Lite rebellisk, men mot 1968-orna, inte med. Det var ”Rundrödion” och överförenklade mantran från vänsterhåll som en självständigt tänkande ungdom kunde reagera mot. Ser inte folk hur galet det är i Sovjet? Hur de svenska sossarna beskattar rentav Astrid Lindgren med över 100 procent i marginalskatt, Pomperipossa och allt daltande? Fattar ingen vart brist på företagsamhet leder? Hur mycket Finland har att tacka västerlandet för, och hur undfallen man är för grannen i öster? Jag vill aldrig ha en husrysse, jag vill tänka fritt!

Obekväma tankar. Om Konstitutionella högerpartiet och Georg C. Ehrnrooth framstod som förebilder i rakryggat icke-hukande på 1970-talet, har de obekväma sanningarna på 2010-talet ändrat karaktär. Nu är det mer en Jan Guillou som är obekväm. Dock vägrar jag tro att jag grundläggande ändrat min politiska uppfattning. Jag tror fortsättningsvis på företagsamhet, på flit och ansvarstagande, på klarsynt och rationellt tänkande. Jag tror på rättvisa spelregler. Jag tycker att man ska betala för vad man använder, om inte goda skäl för subventionering föreligger. Jag tror på ett utbildningssystem som tar vara på potentiella talanger, och ett skattesystem som belönar ungas flitiga arbete.

Nu är jag förstås inte lika ung som då jag inledde min karriär på 1980-talet. Medelålders män har det oftast bättre förspänt, vi kan för min skull gärna beskattas mer. Med tilltagande ålder har jag också haft tillfälle att begrunda vad rättvisa spelregler riktigt är. De svaga behöver åtnjuta skydd mot andra former av våld än de rent fysiska: Mot exploatering av deras värnlöshet och okunskap, i den mån dessa bottnar i att de inte haft en chans till en bra start i livet. Och så behöver samhället tillhandahålla vissa grundtjänster, oavsett inkomst och förmögenhet: skolgång, hälsovård, ren luft och rent vatten, vägar. Exakt hur den listan bör se ut är däremot inte givet.

Trosbekännelse. Men i stället för att politikerna skulle begrunda och prioritera listan, spyr en stor del av dem ut en trosbekännelse med fundamentalistens iver: Vi tro på Marknaden allsmäktig, välståndets och fyrkens skapare. Vi tro ock på Konkurrensen, hans enfödde Son, vår Herre.

Dessa bokstavstroende har inte fattat marknadskrafternas grundlagar. Begreppet ”en fungerande marknad” är dem okänt.

Jag skäms. Jag skäms för att själv tidigare ha tänkt den överförenklade tanken att ”reglering är av ondo”. Klart att det behövs regler! ”Slå inte ihjäl folk” är en form av reglering. Hastighetsbegränsningar en annan. Regler är inte per se av ondo. Att definiera dem är politikernas uppgift. En politiker som överlåter allt åt marknadskrafterna har ju frivilligt abdikerat sin makt. Eller snarare, konstaterat att spelreglerna härmed är rättvisa, så rättvisa de rimligen bör vara.

Döda vinklar. Jag vill ogärna gå ad hominem, men ett hårresande exempel på vettlöst åberopande av lärosatser bjöd trafikminister Anne Berner på, då hon tyckte att marknadskrafterna skulle ha någon roll i fixandet av förbindelsebåtstransporterna till Åbolands yttre skärgård. Nej. Marknadskrafterna ser inte heller till att alla går i skolan, de skyddar inte mot passiv rökning, de minskar inte dieselutsläppen, de ordnar inte allmänna och fria val, de förhindrar inte kvinnoförtryck. Och inte heller skapar de förutsättningar för att Nötö, Jurmo och Utö hålls bebyggda.

Marknadskrafterna är ingen patentmedicin att ta till, för att försvara godtyckliga spelregler. Tyngdkraften går inte att förhandla med, men marknadskrafterna kan regleras via lagstiftningen. De är inga naturlagar.

Och då är det inte klokt att hänvisa till Marknaden, som om den vore helig. ”Marknaden är inte beredd att betala sådana löner inom vårdsektorn”. Godmorgon yxskaft!

Moralisk risk. Privatisering är inte alltid bra, utan endast då vinstmaximering är samhället till godo. Och när är det, då? För telekombolag, elverk, elnät, sjukhus, skolor, vägar, fängelser? Var tar listan slut? Vid privatägt dricksvatten? Andningsluft? Jag sitter inte inne med svaret, men privatisering är, liksom hammaren, ett verktyg som ibland är bra, ibland inte.

Spontanprivatisering är däremot nästan aldrig bra. Och den förekom inte bara då Sovjetunionen löstes upp, utan fortsättningsvis, hela tiden, också i väst. McDonalds och Coca-Cola håvar in vinsterna från försäljning av söta drycker och annat ohälsosamt som leder till sjukdomskostnader, vilka subventioneras av staten. Apple, Google och Facebook skapar de-facto-monopol och infrastrukturer som förhindrar naturlig konkurrens, utan att de ens beskattas i proportion till sitt värdeuttag ur samhället. Industriföretag förorenar och minskar naturens värde i mänsklighetens balansräkning, utan att betala för värdeminskningen. Banker ger teoretiskt sett riskfyllda lån, men flyttar över kreditrisken på samhället och den moraliska skulden på grekerna. Vinsten behåller banken nog, och motiverar detta med begreppet ”riskmarginal” (fastän de ju inte tog någon risk). Så nej och ja. Kaj klandrar inte kapitalismen eller marknaden. Kaj klandrar korkad avregleringsiver, renlärigt privatiseringstvång och förtäckt spontanprivatisering.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*