På kultursidan i söndagens Sydsvenskan vilseleder konstkritikern och konstvetaren Carolina Söderholm om den rapport ”Inga undantag” som Mikael Löfgren skrev förra året om ett stort antal konsthallar runt om i landet. Lunds kulturpolitiker måste läsa konsthallsrapporten, uppmanar hon.

Läsaren förleds i slutet av krönikan i Sydsvenskan att tro att rapporten utmynnar i följande: ”Perspektiven svindlar, när delar av den bästa konst som görs i världen finns att se hos Signal i Malmö eller på torget i Lund.”

Men det är Carolina Söderholm personligen som står för åsikten att Lunds konsthall vid torget visar delar av den bästa konst som görs i världen. Det må hon tycka, men Söderholm borde tydligt ha deklarerat att det är hennes egen uppfattning.

I upplysningens tjänst kunde kritikern och konstvetaren Söderholm också ha berättat att en stor del av de kulturintresserade i Lund med omnejd anser att konsthallen i Lund sedan flera år är helt ointressant för den som vill uppleva god och spännande samtidskonst.

Det har gått så långt att många har begärt att konsthallschefen sparkas. Men politikerna i Lund hukar som vanligt vid konflikter i kultursfären trots att det är deras skyldighet att se till att kommunala resurser förvaltas i medborgarnas intresse.

Annat var det när samma konsthallschef Åsa Nacking för tio år sedan 2005 var ansvarig för den nordiska paviljongen vid konstbiennalen i Venedig. Då hoppade Finland av i protest mot att ingenting skulle visas – och ändå skulle kallas för konst !

Utanför den fantastiskt belägna, vackra och öppna konsthallen i Venedig skrapades inskriptionen Finland bort, finnarna ville inte skämma ut sig. Men när liknande intetsägande installationer ställs ut i Lund då tycker Sydsvenskans konstkritiker att det är den bästa konst som görs i världen. Och förleder som sagt läsarna att tro att det står i en i övrigt intressant rapport om landets konsthallar.