Lugnet i stormen

Allting går inte åt helsike inom politiken. Tyskland mår bättre än någonsin, speciellt i relation till de länder landet traditionellt sett som sina förebilder: USA (med Trump), Storbritannien (med brexit) och Frankrike (med hot om Le Pen).

Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.

Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.

Merkel får undervisa Trump i grundläggande samhällslära (Montesquieu, Genève-konventionen och vad som kännetecknar en rättsstat). Tyska journalister, som fulla av beundran sög i sig anglosaxisk mediekultur i årtionden efter 1945, visas nu uppskattning av sina amerikanska kolleger då de under Merkels statsbesök oförväget satte tryck på Trump i frågor som rör amerikansk inrikespolitik.

Av skadan vis. Att förklara varför det gått så är förstås spekulativt, men jag ser det som en naturlig följd av andra världs-kriget. Britter och amerikaner har inte behövt rannsaka sina samveten, medan varje sund tysk har en stor dos arrogans-vaccin i blodet sedan 1945. Den tyska nationalstoltheten lyser nästintill med sin frånvaro, och i den utsträckning den finns, är den säregen. Googla på ”Böhmermann Be Deutsch” och du får se en självironisk video med underrubriken ”Achtung! Germans on the rise”. Man skryter med allt från Birken-stock-sandaler via Immanuel Kant till Dosenpfand (pant på ölburkar). Paradoxen kristalliseras i meningen ”we are proud of not being proud”; det ligger alltså en viss stolthet i avsaknaden av nationalstolthet.

Tysk Bernie Sanders. Det som redan en tid varit bra har på sistone blivit ännu bättre. Vad jag syftar på är Martin Schulz-effekten. Tysklands äldsta (150 år) och traditionsrikaste parti, SPD, har länge mått dåligt. Som juniorpartner i den CDU-ledda regeringen har man inte kunnat kritisera de beslut man själv varit delaktig i, och i själva verket berett Merkel mindre huvudbry än bayerske CSU-ledaren Horst Seehofer.

Som en blixt från klar himmel (fastän förståsigpåare redan länge spekulerat i åska) avgår då Sigmar Gabriel, SPD-chef sedan 2009. Han offrar sig och överlåter posten som kansler-kandidat till Martin Schulz, som är en kombination av oben och unten. Oben: Som talman för Europaparlamentet frotterade han sig med statsöverhuvuden, han är europé ut i fingerspetsarna, han talar fantastisk engelska, nästan accentfri franska och hur bra italienska som helst. Unten: Han saknar studentexamen, har varit alkoholist och arbetslös, men arbetade upp sig till borgmästare i den hittills okända småstaden Würselen, en post han skötte framgångsrikt också som ledamot i Europaparlamentet – vilket underlättas av att Würselen ligger endast 145 km från Bryssel.

Stal rampljuset. Och hast du mir gesehen: Nu har SPD en kanslerkandidat som har chanser att klå Merkel. Schulz har trovärdighet i de flesta kretsar, och är en demagog i ordets bästa bemärkelse. Han beskrivs som en ”demokratisk populist”, för han är övertygad demokrat med respekt för rättsstaten, Montesquieu och spelreglerna, samtidigt som han kan uttrycka sig enkelt och emotionellt tilltalande. Han har tillräckligt avstånd till politiken på förbundsnivå, eftersom han inte personligen medverkat i GroKo, den Stora Koalitionen mellan CDU/CSU och SPD.

Schulz-febern gör att det inte bara går spikrakt uppåt för SPD, utan neråt som korumpan för ingen annan är högerpopulistiska AfD. Alternative für Deutschland är det enda partiet med chanser att klara den tyska femprocentsspärren, som jag inte kan föreställa mig att rösta på. Som tysk medborgare sedan ett år får jag kryssa för min Erststimme (för en person) och Zweitstimme (för ett parti) den 24 september. Jag har inte bestämt mig ännu, men vad jag redan vet är att valet inte är mellan pest och kolera, utan mellan nästan enbart goda anrättningar.

Origo. Merkels CDU kan jag som bayrare inte rösta på, men i förlängningen av mina sympatier för hennes lugna försvar av västerlandets grundvärden kan jag fundera att rösta på det rebelliska bayerska systerpartiet CSU. Min hemstad München regeras sedan länge framgångsrikt av SPD, som jag redan röstat på i kommunalval och som jag därför övervunnit mina traditionella borgerliga fobier mot. Det liberala partiet FDP har grundvärderingar som står mig nära, även om deras praktiska politik var så yr och insiktslös att de föll ut ur Bundestagen senaste val. Die Grünen har också förnuftiga grundvärderingar, men prioriterar fram lite underliga valteman och saknar karismatisk ledare. Die Linke med sin Sahra Wagen-knecht (en lokal, äldre och mörkare Li Andersson) har rationella och klartänkta åsikter, men visst darrar jag på manschetten att kryssa för ett parti med rötterna i DDR:s förtryck. Regeringen rot-rot-grün (SPD, Linke, gröna) ser jag däremot inte alls som något större spöke, även om en del andra gör det – vilket delstatsvalet i Saarland visade: Martin Schulz-effekten uteblev eventuellt för att folk är rädda för rot-rot-grün.

Men vilken trygghet är det inte för hela Europa att veta att Tyskland har två bra kanslerkandidater och ett flertal bra tänkbara regeringsalternativ! Det är lugnt här i landet, även om det stormar på annat håll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*