Massornas blomstring

Paul Lillrank är professor vid Aaltouniversitetet.

Liksom Baron von Münchhausen har Finlands regering äntligen tagit ett fast grepp i håret. Men muskelstyrkan räcker inte till att lyfta samhället ur de strukturella obalansernas kärr om inte den andra handen får grepp om något annat än en osthyvel.

Grundstrukturen är att intäkterna inte täcker utgifterna.  Mellanskillnaden är lånade pengar. Lösningarna är två: skaffa mer intäkter, vilket stavas ekonomisk tillväxt – att höja skatterna skapar inget nytt. Den andra är att åtgärda de strukturer som slukar pengar utan att ge särskilt mycket i gengäld, medan de samtidigt försvårar en eventuell tillväxt.

En struktur är ett stabilt arrangemang av lagar, överenskommelser, resursflöden och mentala mönster. Till skillnad från tillfälligheter eller olyckor ger en struktur upphov till något regelbundet förekommande, till exempel offentliga byggnader med svåra mögelproblem.  Då ingen riktigt känner till, eller vill kännas vid denna struktur är den svår att reformera. Då får man tro på teorin om olyckliga omständigheter och sätta in krishjälp. Att sanera mögelhus är dock att kasta friska pengar efter sjuka. Det är inte en investering utan en kvalitetsbristkostnad, en förlust som uppstår när man reparerar något som inte gjordes rätt från början. Det vore bättre att identifiera de mögelskapande strukturerna inom kommunerna och byggbranschen, lägga lite dynamit under och sedan skapa nya.

På intäktssidan behövs det mer arbete, i karriärens början, mitten och slutet. Men särskilt mycket mer arbete kan det inte bli med en åldrande befolkning, motvilja mot immigration och ett ökat intresse för fritid. Lite lägre skatter på företagen lättar kapitalbildningen en aning.  Men enligt gängse ekonomisk teori förklarar arbete och kapital endast en bråkdel av den ekonomiska tillväxten. Resten är innovationer och produktivitet.

Innovationer är att komma på något nytt, som kan upprepas och som tillför värde både för innovatören och brukarna. Innovationer har två huvudsakliga former. Innovationer i produkter betyder nya varor och tjänster, som skapar nya marknader och mer efterfrågan. Innovationer i system och metoder betyder högre produktivitet, att man kan producera mer av det samma för mindre resurser. Frigjorda resurser kan användas till något annat.

Att producera något som inte är en innovation leder till priskonkurrens. Innovationer och produktivitet förutsätter att kunskapsintensiteten i ekonomin ökar. Det betyder inte enbart den typ av kunskap som kommer från vetenskapens laboratorium. Innovationsforskningen har visat att majoriteten av nya idéer uppstår inom den ekonomiska verksamheten, oftast i gränssnittet mellan producenter och krävande kunder. När idéerna börjat ta form är det läge för teknologin att hjälpa till att bygga och leverera produkten.

Nobelpristagaren Edmund Phelps beskriver is sin nya bok Mass Flourishing den moderna kapitalismens extraordinära framgångar från början av 1800-talet till 1970-talet. Innovationer överallt i ekonomin ledde till ökad produktivitet och tillväxt med därav följande materiell välstånd. Phelps visar också att många sociala indikatorer, inklusivitet, tillfredställelse med arbete, skaparglädje och framtidstro, skapade en period av blomstring, det som Aristoteles kallade eudaimonia. Det är personlig utveckling och engagemang, som kommer från att kunna möta utmaningar, uppleva något nytt, lösa problem och komma till nya insikter, att förverkliga innovationer på gräsrotsnivå.

Phelps studerar frågan varför denna guldgruva har sinat och blomstren vissnat. Undantaget internet –åren 1996-2004 har produktiviteten och tillväxten slokat. Frontlinjen har flyttat till utvecklingsländer, vilka kan ta till sig kunskap som den moderna kapitalismen skapat.  De kan med fördel hoppa över vissa steg i utvecklingen, till exempel låta bli att investera i trådtelefoni och gå direkt för mobilt bredband.

Phelps bygger sitt resonemang på en tredelning av ekonomiska system: modern kapitalism, socialism, och korporatism.  Den socialistiska planekonomin har havererat, så inte mer om detta. Modern kapitalism skapar tillväxt, men den är också ostabil, orsakar återkommande kriser, leder till ojämlikhet mellan vinnare och förlorare, och upplöser traditionella värderingar. Detta är ofrånkomligt, eftersom innovationer är oförutsägbara och leder till en dynamik som för med sig växtvärk och kriser. Varje gång kapitalismen kraschar följer en politisk reaktion, krav om att någon måste ta kontroll, styra samhället, forma ekonomin och utjämna klyftor. Resultatet blir korporatism, ett system var staten alltmer blandar sig i marknadernas sätt att fungera och söker att kontrollera innovationerna. Korporatismen i sin renaste form uppstod i mellankrigstidens Europa som den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen. Från 1970-talet har den ständigt expanderat i västvärlden, trots nyliberalernas tappra motstånd.

Korporatism betyder att entreprenörerna och innovatörerna i stället för att söka utveckla produkter och tjänster som människorna på marknaden uppskattar, tvingas inrikta sin energi till att söka politikernas gunst och navigera i en allt tätare snårskog av regler och bestämmelser. Den politiska makten allierar sig med de stora aktörerna och låter de innovativa blomstren vissna bort. Samtidigt samlar sig verkliga eller imaginära intressenter omkring de få framgångsrika entreprenörer och kräver en del av äran och framgången.

George Gilder ger i sin bok Knowledge and power: The information theory of capitalism en informationsteoretisk beskrivning av korporatismen. Information kräver ett budskap och en kanal. Ekonomisk aktivitet är budskapet, de statliga strukturerna är kanalerna. För att komplexa budskap skall kunna förmedlas, måste kanalen vara enkel med minsta möjliga brus. Under korporatismen ökar bruset i de alltmer komplexa kanalerna och överröstar budskapet. Debatten om social- och hälsovårdsreformen är ett tvistande och trätande om makt och pengar. Bruset i kanalen överröstar budskapet, hur patienterna kan få bästa möjliga vård.

Europa har haft mer korporatism än Amerika. Phelps och Gilder argumenterar, att sedan 1970-talet har USA successivt blivit mer styrd av politiska eliter, som alltmer gör intrång i de entrepreneriala öarna som Silicon Valley. Av detta har följt en stadigt sjunkande innovationstakt. Detta har konsekvenser för resten av världen, som inte längre kan ta till sig amerikanska innovationer. Att innovationerna blivit färre och att de på globala marknader sprider sig snabbt och framkallar stora volymer, förklarar varför de få entreprenörer som lyckas, typ Steve Jobs och Mark Zuckerberg, blir enormt rika.

De korporatistiska politiska argumenten väger tungt, särskilt så i Norden. Vem skulle inte vara för stabilitet, trygghet, jämlikhet och långa ledigheter. Ingen röstar för bankkriser och inkomstklyftor. Den politiska eliten gillar sin makt och byråkraterna sina bekvämlighetsområden. Det verkar vara omöjligt att skapa en bred anti-korporatistisk opinion. Phelps och Gilder ställer frågan, kan man ha allt detta och samtidigt en innovativ, produktiv massornas blomstring? Den låga tillväxten i den alltmer korporatistiska världen tyder på att så inte är fallet.

Om detta resonemang stämmer, betyder det att de länder som väljer att fortfarande vara korporatistiska måste skära ner sina utgifter, acceptera lägre löner och högre pensionsålder. Kloka regeringar som i Tyskland och Sverige har redan insett detta. Andra sliter sig i håret och viftar frenetiskt med osthyveln.

Paul Lillrank

är professor vid Aalto universitetet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*