Midnatt på havets botten

Ljushuvud. Djuphavsmarulk med sitt karaktäristiska ”metspö” förekommer i alla världshav på djup större än 300 meter. Foto: Monterey Bay Aquarium

Vad lurar nere i de kolsvarta havsdjupen?

Trots att de utgör 70 procent av världens yta och inhyser 94 procent av planetens levande arter vet vi förvånansvärt lite om världshaven. Vi har bättre kartor över Mars än över oceanernas botten.

Vid rätt väderleksförhållanden kan solstrålar nå ett djup på cirka 1 kilometer i havets djup, men i regel syns sällan större ljusmängder på över 200 meters djup.

Havet brukar delas in i tre zoner. I den första, eufotiska zonen (grekiska för välbelyst), kan fotosyntes äga rum. Här bor de flesta av havets fiskar, däggdjur och sköldpaddor. Därpå följer den dysfotiska zonen. Från och med cirka 1 kilometer uppträder den afotiska zonen med evigt mörker samt jättebläckfiskar och marulkar som lever ett undanskymt och diskret liv.

Havets mörka avgrund är ändå en sanning med modifikation: det finns ett och annat ljus i den djupa zonen, närmare bestämt ett blågrönt flimmer. Det upptäcktes av djuphavsresanden William Beebe och ingenjören Otis Barton som 1930–1934 tillsammans utförde ett antal dykningar på dittills oskådade djup utanför Bermuda.

Skimret skapas av enzymen luciferas som genererar ljus genom att bryta ner energi­laddade molekyler och producera fotoner. Samma enzym finns hos vissa djuphavs­bakterier och -fiskar, samt lysmaskar, eldflugor och lysräkor.

Stigande sedan istiden. Samtidigt är stigande havsnivåer ingen nyhet. Den globala havs­nivån beräknas ha stigit cirka 130 meter sedan senaste istidens höjdpunkt för cirka 19 000–20 000 år sedan. Vid den tidpunkten var områden som vi i dag kallar för Norden, Baltikum, större delar av Storbritannien samt norra Tyskland och Polen helt istäckta.

De största höjningarna i havsnivåer ägde rum för mer än 6 000 år sedan då inlandsisen smalt. Takten i havsnivåhöjningen var rätt så konstant 0,1–0,2 millimeter per år, från 3 000 år sedan och fram till 1900-talet.

Ett annan smaskigt faktum är att vattenmassan som i dag utgör Medelhavet hade försvunnit för cirka 5,33 miljoner år sedan, för att därpå återfödas inom loppet av kanske bara två futtiga år i kölvattnet av en enorm översvämning via sund belägna vid Gibraltar och nuvarande Sicilien. Vattenflödet beräknas ha varit tusenfaldigt jämfört med dagens Amazonflod.

På vår planet råder också ännu större, osynliga krafter. Det är värt att minnas att de plattektoniska processerna ingalunda har avstannat: Atlanten vidgar sig konstant och Afrika spricker längs den Östafrikanska gravsänkan då den afrikanska och den arabiska kontinentalplattan drar ifrån varandra. Samtidigt håller Medelhavet sakta men säkert på att försvinna då Afrika närmar sig Europa. Och en dag kan Australien kollidera med Sydostasien.

Dagens kartbild är bara en ögonblicksbild i ett enormt pussel av plattor, oceaner och kontinenter.

Torsten Fagerholm text

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*