Min historia med Ingvar Kamprad

I slutet på 1990-talet donerade Kamprad mellan en kvarts och en halv miljard kronor (osäkert hur mycket det skulle bli) till en ny utbildning i industriell design vid Lunds Tekniska Högskola (LTH). Vid överlämnandet intervjuade jag honom inför ett hundratal inbjudna, professorer och andra lärare, landshövdingar, kommunpolitiker, några dussin direktörer i näringslivet och elever vid LTH som visat intresse för ämnet.

När vi stod på scenen såg jag att ovanför en dörr i en hörna av lokalen hade någon klistrat upp en stor skylt med handskriven tafflig text i färgkrita – VIP-rum. Jag tänkte att det där kan inte Ingvar Kamprad gilla.

Klara med intervjun och Kamprads bejublade enkla svar steg rektorn upp och tackade med orden: Välkomna till en lätt förtäring, honoratiores ingång vid dörren nere i andra hörnan, ni andra vid bordet här intill.

Vi steg ned från scenen, Ingvar Kamprad viskade i trappan till mig: ”Vi går och snackar med studenterna istället, det är mycket roligare”.

Inom några minuter var han i livlig diskussion med några tiotals studenter vid det enklare bordet. Jag stod snett bakom och såg ned mot dörren i hörnan.

Där stod överståten med avlånga champagneglas och ännu längre snopna ansikten. Deras besvikna ansiktsuttryck hängde i luften:

”Vart tog han vägen ?”

Sedan den dagen har jag trott på Ingvar Kamprads enkla stil, t ex med att hjälpa kunder packa ner varor vid kassorna på Ikea världen över, hade ett genuint ärligt uppsåt, han fick ännu bättre koll på livet ute i verkligheten.

Visserligen hade jag ett decennium tidigare besökt hans nyinköpta vinslott utanför Toulon och blivit förundrad över stilbrottet. Det bortförklarades med att Ikea höll internationella konferenser där. Vid en rundvandring upptäckte jag att Kamprad redan börjat sälja gårdens vin i en liten butik intill.

Annonser

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*