Nu har det hänt igen. Nordiska investerare fokuserar på Estland och Lettland – men glömmer Litauen. Den här gången handlar det om skogen.

Litauisk skog håller högre kvalitet än den lettiska och estniska. Och den är billigare. Så varför har inte fler investerare hittat hit?

”Litauen är rent generellt mindre känt än övriga Baltikum, hit till Vilnius går ju ingen färja”, säger Håkan Molin, Handelsbankens chef i Vilnius, som själv är mindre skogsägare och har en jägmästarutbildning i botten.

”Själv gick jag in i Lettland först och här i Litauen långt senare, jag borde ha gjort precis tvärtom”.

En kubikmeter skog kostar ungefär två tredjedelar så mycket i Litauen som i Estland. Och de lettiska priserna ligger där emellan. Håkan Molin kallar skogen för ”Litauens gröna guld”.

”Marken är bördigast i hela Baltikum och bördigare än i Finland och Sverige. Här finns mer skogsvolym på varje hektar och ett brett utbud: ungskog, medelåldersskog och

avverkningsmogen skog. Det finns alltså mycket att välja mellan.”

Estnisk ottefågel. Att Estland blev den första marknaden som nordiska investerare – i synnerhet finska – kastade lystna blickar på berodde främst på att esterna öppnade sin marknad för utländska köpare redan i slutet av 1990-talet. I Litauen skedde det inte förrän balterna kom med i EU 2004.

”Eftersom litauerna öppnade upp sist finns också de mest intressanta förvärven här. Och här finns mycket skog till följd av omfattande skogsplantering under Sovjettiden. Ett av syftena skulle ha varit att bromsa inflyttningen av ryssar till landet, vilket ju också lyckades”.

Att nordiska skogsköpare inte hittat till Litauen beror inte bara på landets relativa anonymitet, det finns också en del problem med att investera här. Ett av dem är den omfattande byråkratin, ett annat är frånvaron av jakträttigheter (som finns i Lettland och Estland). Men det främsta hindret är kanske den ringa storleken på skogsfastigheterna.

Den största privata skogsägaren i Litauen äger mindre än en procent av skogsarealen – sammantaget finns 230 000 skogsägare, jämfört med 150 000 i Lettland. Snittstorleken på en fastighet är 3,5 hektar jämfört med 35 hektar i Sverige. Vill man köpa stora arealer så måste man göra många separata affärer.

Splittrat. Detta har också lett till att den största utländska skogsägaren i Litauen inte är speciellt stor. Det handlar om svenska Euroforest som äger cirka 10 000 hektar – att jämföra med den största skogsägaren i Lettland, svenska Bergvik, som äger hela 110 000 hektar mark.

”Visst är de små fastigheterna ett problem när man vill driva ett effektivt skogsbruk, men problemet ska inte överdrivas”, säger Molin.

”Det är ju ändå inte aktuellt att avverka allt samtidigt. Med flera mindre bestånd kan man avverka olika delar av vid olika tillfällen. Och förödelsen vid stormar blir ju mindre om man har sina ägor utspridda.”

Det litauiska skogsbruket som helhet har inte skötts på ett effektivt sätt sedan självständigheten. Staten äger hälften av skogs-arealen – som i sin tur är uppdelat på 42 bolag som intensivt motarbetar förslaget att de ska slå sig samman för att effektivisera driften. Ekonomireportern Dalius Simenas på Bonnierägda dagstidningen Verslo Žinios suckar när ämnet kommer på tal:

”Det är ett extremt slöseri med skattepengar att vart och ett av de 42 statliga bolagen ska ha egen administration. Precis som inom energisektorn borde man bilda ett holdingbolag där det mesta av administrationen kan ligga. Presidenten har insett detta och kräver förändringar men bolagen lyckades nyligen få parlamentet på sin sida. Det är ju val nästa år. ”

Mygel och ineffektivitet. Man misstänker korruption i samband med parlamentets beslut att hålla fast vid de 42 bolagen men

inget har bevisats. Affärsstrukturen ger smått komiska effekter: inkomsten per anställd i statliga Sveaskog är 19 gånger högre än i det statliga skogsbruket i Litauen.

Läs hela artikeln i papperstidningen eller på pekplatta!