Trots att Nokia och Ericsson var stenhårda konkurrenter samarbetade bolagen framgångsrikt om tekniklösningar under många år. Men när Sony Ericsson ville ha med Nokia för att utveckla tryckkänsliga skärmar sade Nokia envist nej. Genom att välja bort pekskärmsteknologin gav Nokia ett förkrossande försprång till Apple.

Nokia och Ericsson är arga konkurrenter och har alltid varit det. I varje fall från och med den tid då Nokia gav sig in i telekombranschen. Men konkurrens på ett plan utesluter inte samarbete på ett annat. Med vilka vapen ska konkurrenterna slåss? Kanske ska man slåss tillsammans mot gemensamma fiender?

En viktig faktor bakom Nokias telekomframgång som ännu inte till fullo beskrivits gäller den värdegrund som i varje fall Nokias pionjärer och ursprungliga kärngäng delat med det svenska Ericsson.

Temat är stort och mångfacetterat. Här kan bara göras några små nedslag.

Man skulle kunna börja redan på 1800-talet. Bells variant av telefonen presenterades officiellt på världsutställningen i Philadelphia sommaren 1876. Nio år senare, 1885, fanns telefonen redan allmänt i användning över hela världen. De två orter som hade flest telefoner per capita var Stockholm och Helsingfors.

Precis hundra år senare, 1985, skulle samma två orter komma att ligga i topp i fråga om mobiltelefonin. Ett sådant sammanträffande kan omöjligt vara en slump.

Redan den välkända experten i telefonens barndom, engelsmannen Alfred Rosling Bennett, var förklaringen på spåren. I sitt stora verk The Telephone Systems of the Continent of Europe skrev han så här 1895:

”Det tycks vara något i det skandinaviska blodet som gör att innehav av många telefoner bidrar med något väsentligt till deras ägares lycka. Var än två eller tre svenskar, norrmän, danskar eller finländare av skandinaviskt ursprung samlas, så kommer de ofelbart att genast börja bygga en kyrka, en skola och en telefonväxel. Vad annat i livet som är värt att ha kommer på andra plats.”

Ett viktigt uttryck för denna nordiska attityd var en händelse på Kabelvåg, Lofoten, den tropiskt heta torsdagen den 27 juni 1969. Det svenska televerkets radiochef Carl-Gösta Åsdal föreslog då, vid den trettiofjärde nordiska telekonferensen, att de nordiska televerken skulle utveckla ett gemensamt mobil­telefonsystem.

Tolv år senare lanserades NMT, urmodern för all senare mobiltelefoni. Ytterligare tio år senare, 1991, lanserades GSM (samma sommar som world wide web och Linux), som kan beskrivas som en digital version av NMT. Systemarkitekturen är den samma, och GSM-arbetet leddes till stor del av NMT-folk.

Fyra världskrig. Man skulle kunna beskriva utvecklingen inom mobiltelefonin som fyra världskrig. De heter 1G, 2G, 3G och 4G. Alla fyra har vunnits av Norden och alla har förlorats av Amerika. Inte heller detta kan vara en slump. De nordiska aktörerna har vunnit alla krigen på egna meriter.

Låt oss fokusera på 3G-kriget. Bakgrunden var den osannolika framgången för GSM, som utmanade amerikanerna och japanerna, vana att dominera världen med sina elektronikprodukter. De ville ha revansch och det med teknikplattformar de själva rådde över. I amerikanernas fall i huvudsak med radiotekniken CDMA (GSM bygger på TDMA); japanerna kallade sitt system JDC.

Några år in på nittiotalet ville alla vara med i mobiltelefonracet. Inklusive de europeiska politikerna. Bland annat markerade EG/EU revir genom att initiera lobby­organisationen UMTS Forum. Inom Ericsson och Nokia ansåg man inledningsvis forumet obehövligt, men bytte riktning efter en middag som EU:s kommissionär Martin Bangemann gav gemensamt för vd:arna Lars Ramqvist och Jorma Ollila.

I USA fick GSM-konkurrenten CDMA sitt genombrott 1995. Utanför USA var detta kortsiktigt inget hot mot GSM, men vad GSM-världen behövde bemöta var att elektronikbolaget Qualcomm hade gjort sin avsikt klar att utveckla ett 3G-system (CDMA2000), som skulle ge bättre möjligheter att överföra data än GSM.

”Det var ett reellt hot, som vi var tvungna att förhålla oss till. Vår strategi gav sig så småningom: vi skulle utveckla vår lösning för 3G utgående från GSM:s kärnnät. Då skulle en investering i GSM kunna beskrivas som ett steg på vägen mot en bredbandig 3G-lösning”, berättar Ericssons dåvarande teknikchef Jan Uddenfeldt.

Vinnarspåret visade sig finnas i Ericssons relationer till det japanska statliga telemonopolet NTT och dess mobiltelefondel Docomo. 1994 ledde kontakterna till ett utvecklingssamarbete gällande radiotekniken WCDMA. Följande år kunde Ericsson demonstrera ett testsystem för 3G med bandbredden 5 MHz och fick en första WCDMA-beställning från Docomo.

…

Vill du läsa resten av artikeln? Mejla feedback@forum.fi så får du hela artikeln som en pdf.

Svenolof Karlsson text

Hela artikeln ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 7-8/2011, som utkom 25.8.2021