Snart finns ingen återvändo

Det var en gång en praktisk, ung kvinna vid namn Kate, som tyckte att ekonomin – i den form denna disciplin undervisas och praktiseras i dag – har sina brister och bygger på högst osäkra antaganden. Senare upptäckte hon att modern mainstreamekonomi också är ansvarslöst farlig för mänskligheten. Hon protesterade mot att nästan alla ekonomiexperter huvudsakligen talar om de positiva effekterna av tillväxt. Vi har alla indoktrinerats med tesen att ekonomisk tillväxt är bra för oss, för att den låter oss ”lösa världens alla problem – miljöförstöring, sjukdomar, överbefolkning, hälsovård, livsmedelsproduktion och klimatförändringen.”

Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans,
infrastruktur och klimatförändring.

Kate ifrågasatte varför våra samhällen har uppfostrats att tro att ”utan tillväxt har vi inte råd” att köpa lägenhet, skaffa barn och få tillräckligt att äta. Vi har tutats i att tillväxten måste vara kontinuerlig, och om den inte är det, blir de finansiella och samhällskonsekvenserna förfärliga. Politikernas dogm är att affärsverksamhet och handel alltid måste stöttas så att vi alla har jobb och kan få ett bättre liv …

Tillväxtens gränser. Kate insåg klart att kontinuerlig tillväxt av vilket slag som helst inte kan vara gränslös. Den globala befolkningsökningen och miljöförstöringen måste stoppas om vi vill leva på den här planeten, eftersom obegränsad tillväxt (i likhet med ackumulerande ränta på exponentiell tillväxt) helt enkelt innebär att saker sväller till otroliga proportioner ganska snabbt, och då blir de farliga.

Hon drog slutsatsen att den här lilla planeten inte kan försörja obegränsad tillväxt utifrån begränsade resurser, och inte heller kan bära obegränsad befolkningstillväxt. I sin nya bok Doughnut Economics (2017) har Kate Raworth, en ekonom som undervisar vid Oxford Universitys institut för miljöförändring, skisserat upp en alternativ syn på vad vi gör här på jorden. Hon vägrar att blint följa ekonomisternas utstakade väg till kortsiktiga vinster, med inbyggd risk för självdestruktion på lång sikt.

Raworths bok kortlistades för Financial Times & McKinsey Business Book Award i år. Det var knappast någon överraskning att bankirer och ekonomer beslöt ge priset ”Business Book of the year” till Amy Goldstein för hennes bok Janesville, eftersom Ms. Raworths kärnbudskap är nagel i ögat på dagens ekonomer.

Sparsamhet. Doughnut Economics lägger fram en ny och dramatisk syn på hur vi borde bete oss som individer, och hur vi borde mäta ekonomiska transaktioner och ledarskap på samhällsnivå.

I boken får ordet ”ekonomi” tillbaka sin ursprungliga, glömda innebörd: sparsamhet med resurser, i stället för det automatiska tillväxtkoncept som predikas av politiker, bankirer och affärsmän. Raworths bärande teman tvingar oss att se den stora bilden och inse att vi bara har en begränsad mängd resurser som måste användas och återanvändas noggrant och sparsamt.

De underprivilegierade måste lyftas ut ur fattigdomen, och det slösaktiga, miljöförstörande beteendet hos de välbärgade måste stävjas. Raworth vill att vi håller oss i munkens innanmäte – det söta bakverk som precis ser ut som Apples nya campus i Cupertino.

Rawoth beskriver en enkel matematisk princip: ohejdad och exponentiell befolkningsökning kommer på lång sikt att leda till resursbrist, miljöförstöring, klimatförändring, översvämningar, torka och svält, följda av stora befolkningsnedgångar och enorm reducering av allas levnadsstandard. Detta kommer att inträffa utgående från att de teknologiska möjligheterna att öka resurserna endast är linjära medan planeten utgör ett slutet – alltså begränsat – ekologiskt system.

En påminnelse. Mänskligheten kan utnyttja solenergin fritt, eftersom den är den enda obegränsade resurs vi har – ifall den inte blockeras av utsläppsmoln. Raworth påminner oss om att alla globala resurser är begränsade och måste utnyttjas vettigt och utan slöseri om vi vill fortleva som art generation efter generation.

Hennes avslutande och kanske viktigaste slutsats, åtminstone för mig som läsare, är att människor inte är renodlat själviska, profitmaximerande, lyxälskande, arbetsskygga, rationella varelser. I stället är vi beroende av varandra, anpassningsbara, ansvarsfulla, utvärderande och klart integrerade i jordens nätverk av liv.

Vi borde hålla denna bild av mänskligheten för ögonen då vi uppfostrar våra barn, umgås med vänner, släktingar eller främlingar, jobbar på kontoret eller fabriksgolvet, och röstar på våra representanter vid val. Politikerna och politiken bör följa ett nytt regelverk, eller snarare påminnas om de gamla regler som fortfarande gäller för naturen och därmed för mänskligheten.

Även om Raworths bok inte fick FT:s eftertraktade pris, har den i alla fall lyfts fram, och nu kan du köpa den och studera dess lärdomar. Ty: utan utövare eller högljudda protester kanske våra barnbarns barn en dag ramlar ner från höga höjder. Vi behöver en ny ekonomisk modell som fäster större vikt vid mänskliga och miljörelaterade utmaningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*