Statyer över de oskyldiga

Vilken omskakande start på året! Regeringens sällsamma vandring på arbetsmarknadsavtalet steniga stig, groparna lika många som på byvägen till Hila i Kyrkslätt! USA:s andel i kommande militärövningar, som tydligen tog landets politiska ledning på säng. Försvaret hade skött sitt med framgång – varför stöka till det med onödiga svängar? Och framförallt den stora europeiska krisen med allt fler asylsökande.

Inför påskens budskap om kärlek, förlåtelse och godhetens seger över onda krafter, koncentrerar jag mig på asylfrågan. I februari publicerade Amnesty International sin årsrapport. Den var inte trevlig läsning.

Elisabeth Rehn
är minister och aktiv i fredsprocesser med tonvikt på mänskliga rättigheter och kvinnornas roll i konflikter.

”På ett olyckligt sätt ser regeringar och medborgare skyddet av mänskliga rättigheter som ett hot mot säkerhet, lag och ordning, och mot nationella värderingar”. Konventioner, överenskommelser och grundlagar blir sekundära då det gäller att skydda samhällen mot nykomlingar! Verkligt skrämmande.

EU ägnar massor av mötestid åt att skyffla över flyktingarna till framförallt Turkiet. Kanske skäl att påminna om att det i världen finns ca 60 miljoner flyktingar, placerade i betydligt fattigare länder. Ett faktum är också att inget land hurrar för flyktingar. I januari talade jag vid Afrikanska unionens möte i Addis Abeba – deras stora bekymmer är den nya konflikten i Burundi, grannarna är inte förtjusta över flera hundratusen flyktingar. Rwanda har hämtat sig utmärkt från folkmordet 1994, flyende grannar är inte välkomna. Centralafrikanska republiken, Sydsudan, enorma somaliska läger i Kenya …

Varför ger vi i Finland så mycket plats åt extrema negativa åsikter? Politiker, idrottstjärnor, poliser kommer med ogenomtänkta och inte alltid i faktabaserade påståenden som tyvärr eldas på i media. Man kan ju hoppas att chefredaktörernas kollektiva upprop får en dämpande effekt. Duktiga kanslichefen Päivi Nerg vid inrikesministeriet förklarar vår främlingsrädsla via siffror: 1990 fanns här blott 25 000 som talade andra språk än finska eller svenska, främst i huvudstadsregionen och i några få större städer. Landsbygden har inte vant sig vid främmande människor, de kom för plötsligt. Jag minns Olympiska spelen i Helsingfors 1952, hur folket gapade åt sådana som talade konstiga språk och hade ännu konstigare hudfärg.

Samtidigt måste vi beundra den stora majoriteten: frivilliga gamla och unga samt organisationer som jobbar med stor glädje för flyktingarna, de blivande finländarna: tillfälliga jobb, sysselsättning, idrott, skolors initiativ. Kaotiska inbördeskrig har förlängts med flera år, och stormakternas militära insatser har fördröjt förutsättningarna för fredsförhandlingar.

Igen är kvinnor och barn de verkliga offren, de är inte skyldiga till krigen. ”Koalitionen dödar oss från luften, armén och Isis på marken, hur kan vi överleva?” sa en syrisk kvinna. Då Europa gjort klart att man knappast kan räkna med familjeåterförening har kvinnor och barn nu begett sig på flykt, de utgör mer än hälften av de nyanlända. Det blir många oskyldiga döda barn att göra statyer av …

Men soning, framtid och godhet: Finland ska ge allt stöd åt FN:s Syrienrepresentant Staffan di Mastura, uppmuntra honom att inkludera kvinnor i förhandlingsteamet. Kvinnorna röjer upp och bygger upp samhället efteråt. I Finland ska vi lära oss att se det positiva i de nykomna, vår blivande arbetskraft. Så hoppas vi att stenarna blir färre på regeringens stig, och att militärövningen Arrow 16 i maj blir en succé!

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*