Över 30 år sedan, under min tid i Otnäs, lyckades jag vinna Teknologorkester Humpsvakars programmeringstävling (där målet var att automatiskt generera nya delar av Fridolf-följetongen som fortsatte från ett uppträdande till nästa). Detta genom att använda en mycket enkel teknik, Markovkedjor, som inte kräver någon som helst inbyggd förståelse av språk, struktur eller grammatik, utan enbart baserar sig på statistik.

1984 använde Rob Pike och Bruce Ellis på AT&T Bell Laboratories (numera Nokia Bell Labs) samma teknik för att skapa Mark V. Shaney, en av de första chattbotprogrammen. Mark V. Shaney deltog i debatter på det världsomfattande Usenet-diskussionssystemet, och lyckades skapa sig många vänner såväl som fiender. Väldigt få anade att ”personen” de grälade med var ett datorprogram.

Missbruk av teknik. Tekniken har gått framåt sedan 80-talet, och dagens diskussionskanaler (Facebook, Linkedin, Twitter, Instagram och så vidare) har väldigt många fler användare än vad Usenet någonsin hade. I stället för enkel text har vi nu foton, videor och mycket annat. Men samtidigt har också chattroboten Mark V. Shaneys konceptuella söner och döttrar blivit mycket mer avancerade.

Ingen av oss anade då att denna teknik skulle användas för att påverka presidentval och stormaktspolitik, men kanske var vi för naiva och saknade tillräckligt perspektiv. Om dåtida nätanvändare, i regel högutbildade och välinformerade, kunde bli lurade av en enkel textrobot, hur lätt är det inte att föra den nuvarande nätpopulationen bakom ljuset?

Ett av de tragikomiskt sanna skämten om dagens teknik lyder: ”Om någon vaknade upp i dagens värld efter att ha varit nerfrusen i 50 år, skulle det nog vara svårt att förklara att alla i sin ficka bär en liten dosa som gör det möjligt att komma åt en stor del av all information i världen på ett ögonblick – men att vi använder detta verktyg till är att skicka foton av kattungar och att käbblas med totalt främmande människor mitt i natten”.

Slutet, osynligt och kontrollerat. En fundamental skillnad jämfört med 80-talets tidiga nätdagar är att vi hade vant oss vid att säga ”ingen äger nätet”. Internet utvecklades som ett ”nätverk av nätverk”. Ingen kontrollerade hela nätet, utan det bestod av olika sammankopplade delar, ägda och administrerade av olika organisationer (kommersiella och icke-kommersiella). Webben fungerade tack vare informellt (och ofta inofficiellt) samarbete. I princip kunde vem som helst ansluta sitt eget nätverk och bli en del av det världsomfattande nätet.

Till en del är den gamla bilden av webben fortfarande sann, men en allt större del av nätet är slutet, osynligt och kontrollerat av den nya vågen av storföretag som Google och Amazon, med sina privata innehållsleveransnätverk (”content distribution networks”), som fungerar parallellt och till en stor del oberoende av det traditionella öppna nätet.

Du är produkten. I motsats till traditionella nätverks- och telekombolag lever dessa företag inte på att sälja tillgång till nätet, utan på att sälja tillgång till användare – det vill säga mig och dig. Storföretagens affärsmodell baserar sig på att inte bara skapa en så stor publik som möjligt för sitt material, utan också på att känna oss och vårt beteende i minsta detalj för att kunna skräddarsy reklam och marknadsföring precis för våra individuella förhållanden, behov, vanor och preferenser. För att främja detta ändamål, använder bolagen vår TV, vår mobiltelefon (som berättar var vi är, vad och vem som finns omkring oss, vad vi säger och vem vi umgås med), och snart också vårt ”smarta” kylskåp, med mera.

”Läs inte bara det du tror”. Beklagligtvis öppnar bolagen kanaler för att påverka oss även på andra sätt. I stället för att få oss att köpa den senaste modeprodukten, försöker olika grupper förändra hur vi tänker, tycker och röstar. Och inte utan resultat. Påverkan och propaganda har marknadsförare, politiker och regeringar sysslat med sedan urminnes tider, men det nya ligger i möjligheterna att komma oss nära och skräddarsy budskapet, och därigenom ersätta traditionella nyhets- och informationskanaler. ”Tro inte allt du läser” har blivit ”läs inte bara det du tror”.

Naturligtvis ser också regeringar och myndigheter dessa risker och möjligheter. Problemet med nätet ur deras synvinkel har alltid varit att fysiska gränser mellan länder egentligen inte existerar (utom i specialfall som Nordkorea, Kina och några andra länder som har sina egna ”filtrerade” nät).

Maktkoncentration. Den gamla telefonnätsvärlden med nationella (och statsägda) telemonopol, koordinerade av intresseorganisationen ITU, är definitivt forntid. I stället har vi olika nätverksoperatörer som erbjuder datakapacitet, och globala innehållsleveransnätverk. Utav de 20 dominerande innehållsleveransnätverken är ett från Korea, ett från Kina, ett från Tjeckien och hela sjutton från USA. De kontrollerar en stor del av webbens innehåll. Därför är nationell lagstiftning ganska tandlös, och en hel del initiativ för att ”städa upp” nätets innehåll är dömda att misslyckas, trots det ökande antal röster som yrkar på nätverkscensur.