Vi är blinda för de långa vågorna

Solen går upp och ned, likaså följs varje boom av åtstramning. Genomgår samhället en sorts 40- eller 50-årskris?

Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.

En av på sin tid världens mest inflytelserika, men av samtiden bortglömda ekonomiska tänkare var Nikolaj Kondratiev (1892–1938), fadern till idén om ekonomins långsiktiga cykliska dynamik.

Han avrättades 1938 under Stalins stora utrensning, dömd för ”antisovjetisk verksamhet”. Brottet var att tänka det otänkbara: att kapitalismen inte kollapsar trots kriser, kaos, panik och revolutioner, utan att den anpassar sig och byter skepnad. Oaktat världskrig, kapitalförstörelse och kraschade affärsmodeller.

Enligt Kondratievs trendkurvor drev ångmaskinen, vattenkraft och bomull ekonomin cirka 1787–1842. Därefter fick vi en skjuts av järnvägen och stålet 1843–1897. Elektriciteten, förbränningsmotorn och kemiindustrin dominerade fram till cirka 1949. Sen kom bilen, oljeindustrin, transistorn, radion och tv:n (tills 1973). Slutligen gav IT ett jätteuppsving.

Vändpunkterna sammanfaller med tekniska genombrott som eldas på av frenetiska kapitalinvesteringar, följt av inbromsning och depression, menade Kondratiev. Uppgång, platå, kris och kollaps. Nationalekonomen Joseph Schumpeter återpopulariserade idén i verket Business Cycles (1939) och betonade teknikens avgörande roll. Då innovationer med tiden förlorar sin effekt hamnar ekonomin i recession – tills nästa uppfinning.

Man ska ta förmodade mönster och ordning med en nypa salt, människan är ju mästare på självbedrägeri, visar Nassim Nicholas Taleb i Fooled by Randomness: The Hidden Role of Chance in Life and in the Markets (2001). Kondratievcykeln, med en längd på mellan 45 och 60 år, är omtvistad. Det väsentliga är varken cyklernas längd eller den exakta tajmingen för vändpunkter, utan den långa vågrörelsen från recession till uppsving och tillbaka.

Keynes lärjungar avfärdade teorierna. Neo-keynesianen Paul Samuelson (1915–2009), den första amerikanen som vann ”Nobel i ekonomi” kallade vågteorin för irrelevant ”science fiction”. Ekonomin gick ju på ständigt högvarv, perioden erbjöd 1952–1973 fenomenal – och onormal – global tillväxt. Människor är barn av sin tid: växer man upp under en högkonjunktur med enorm befolkningstillväxt betraktar man konsumtions- och lånfesten som normal. Vid ekonomiska krascher sker tillnyktring.

Den strategiska betydelsen hos råvaror och energi tilltar globalt. Det hjälper föga att bara pumpa in pengar och ge konstgjord andning då krisernas tentakler sträcker sig via energi och klimat vidare till teknik och migration för att sammanflätas vid en politisk beslutsapparat som gått i baklås.

Nästa uppsving byggs antagligen på knapphetens teknik: energi- och resurseffektivitet och nya material. Följande långa cykel är klimatsmart, men USA hoppar suicidalt nog av tåget.

Finland tvingas vänja sig vid att hanka sig fram i svagare konjunkturer. Det ’nya normala’ inkluderar global avmattning och omställning samt överhängande hot om protektionism. Därför är det klokt är att betrakta dåliga scenarier som normala – och goda som positiva överraskningar. Politiken är relativt maktlös inför de tekniska transformationerna.

Den globala recessionen 1929 utmynnade i ett världskrig. Vi får hoppas att saker och ting inte måste bli sämre innan de blir bättre. Trots att han tillbringade cirka tio år som politisk fånge i det fascistiska Italien vidhöll den marxistiske filosofen Antonio Gramsci (1891–1937) att vi ska bereda oss på det värsta och hoppas på det bästa: ett intellektets pessimism och viljans optimism.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*