Vinstmaximeringens paradox

Christer K. Lindholm är nationalekonom och ekonomikolumnist.

I de flesta fall är strävan efter maximal vinst en sund princip för företagsekonomiskt beslutsfattande. Det finns emellertid aktiviteter där det enskilda företagets vinstmaximering kan medföra betydande kostnader för samhället som helhet.

Den potentiella konflikten mellan företagets vinstmaximering å ena sidan, och kostnaderna respektive nyttan för samhället som helhet å den andra, har aktualiserats i och med att företagsekonomiska beslutsprinciper i allt högre grad har börjat tillämpas också utanför näringslivet. Särskilt problematiskt är det här inom den offentliga tjänsteproduktionen, där verksamhetsförutsättningarna skiljer sig radikalt från den privata sektorn.

För det första finns det per definition inget marknadspris på offentligt producerade tjänster; klientavgifterna inom till exempel den offentliga hälsovården ligger i regel rejält under självkostnadspris. För det andra har producenterna av offentliga tjänster ytterst begränsade möjligheter att påverka tjänsteutbudet, som ju i allt väsentligt regleras av lagstiftningen.

Konsekvensen av de här begränsningarna är att det blir mycket svårt att direkt tillämpa ett företagsekonomiskt resultattänkande inom den offentliga tjänsteproduktionen. Då varken priset eller tjänsteutbudet går att påverka finns det i praktiken bara ett sätt för en offentlig tjänsteproducent att förbättra sitt ”resultat”: genom att producera samma mängd tjänster som tidigare till en lägre kostnad. Det här låter ju i och för sig bra; om kostnadseffektiviteten inom den offentliga tjänsteproduktionen förbättras kan vi producera samma mängd tjänster som tidigare med ett mindre betungande skatteuttag, alternativt få mer och bättre offentliga tjänster för våra skattepengar. Det här var i själva verket det ursprungliga syftet då det företagsekonomiska resultattänkandet infördes i den
offentliga tjänsteproduktionen.

Det stora problemet är att produktionen av de flesta offentliga tjänster är mycket arbetsintensiv. För att åstadkomma en kännbar förbättring av kostnadseffektiviteten finns det därför sällan några andra alternativ än att utföra samma arbete som tidigare med en mindre arbetsinsats. Och då är det lätt hänt att kvaliteten blir lidande – vilket vi regelbundet får se tragiska och chockerande exempel på, såväl inom äldreomsorgen som inom den offentliga hälsovården. Vad det handlar om rent konkret är alltså att strävan till ”vinstmaximering” inom det offentliga leder till ett slutresultat som är allt annat än optimalt för samhället som helhet. Dessvärre inskränker sig de här problemen inte enbart till den offentliga tjänsteproduktionen.

Ett gränsområde i det här avseendet utgör de verksamheter som kan skötas, och ofta också sköts, av antingen privata företag eller statliga affärsverk, och som samtidigt har en avgörande betydelse för hela samhällsekonomins funktion. Ett typexempel är eldistributionen, som mer eller mindre regelbundet råkar ut för långvariga och ur samhällets synvinkel kostsamma avbrott.

Till en del kan de långa elavbrotten säkert förklaras med de ovanligt kraftiga stormar som drabbat vårt land (och många andra länder för den delen) under de senaste åren, men det är inte hela sanningen. En annan orsak är att elbolagen, efter att konkurrensen på elmarknaden släpptes fri, har tvingats till en hårdare kostnadsdisciplin, på bekostnad av bland annat katastrofberedskapen.

Där elbolagen tidigare höll sig med egen, välutbildad och välutrustad personal för att kunna hantera större elavbrott har den här verksamheten nu i de flesta fall lagts ut på entreprenad. Under normala omständigheter medför det sällan problem, men då höststormarna drar in över landet och fäller hektarvis med skog över elledningarna räcker de utomstående entreprenörernas kapacitet helt enkelt inte till. I slutändan betalar hela samhällsekonomin räkningen.

Vinstmaximeringens paradox är således att enskilda producenters strävan efter största möjliga vinst inte nödvändigtvis ger det bästa tänkbara resultatet för samhällsekonomin som helhet. Ibland, som i fallet med eldistributionen, kan vinstmaximeringen på företagsnivå rentav förorsaka betydande kostnader för samhället. Kanske det äntligen är dags att erkänna att det finns aktiviteter där ett snävt, företagsekonomiskt resultattänkande helt enkelt inte hör hemma?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*