Han måste vara Sveriges roligaste underhållare, Gunnar Wetterberg, åtminstone i seriösa sammanhang. Aktuell författare till boken ”Wallenberg – ett familjeimperium” (Bonniers) och tidigare om så vitt skilda personer som Axel Oxenstierna, Arvid Horn och Nils Edén (1917-20 landets hittills ende regeringschef för en liberal-socialdemokratisk koalition), vidare i ämnen som alkolhol och samhället, livslön, utmaningar för en attraktiv arbetsgivare, kooperationens framtid och mycket annat, exempelvis Pengarna och makten – riksbankens historia.

På Malmö Börssällskap i går kväll drog Wetterberg ned skrattsalvor och applådåskor på löpande band när han på den mest utpräglade malmöitiska blandade finanslivet från 1700-talet och fram till Marcus Wallenbergs död 1982 (farfar till den nuvarande MW).

Min första fråga blev om hans bräkande är medvetet för att han vet att showen går hem hos publiken. Jag har mött honom för flera år sedan i olika debatter och tyckt mig märka att han för varje gång blir alltmer skånsk. Svaret under jubel blev att han känner sig mer trygg med malmöitiskan.

Frågor jag ställde handlade om Wallenbergs ställning i svenskt näringsliv möjliggjorts dels genom att familjestiftelserna är skattebefriade och dels att man kom över (köpte till lågt pris) en stor del av Ivar Kreugers gigantiska finans- och industriimperium efter att han hittats skjuten i Paris 1932.

Självmord påstod Wetterberg tvärsäkert, ej ordentligt utrett svarade jag. Hur som helst vet vi med säkerhet att Ivar Kreuger är död, sade Wetterberg och fick åter skrattarna på sin sida.

Wetterberg hävdade att Wallenbergs styrka genomgående har varit att värna om god likviditet, men han protesterade samtidigt inte mot mitt påstående att turen samt skattebefrielsen varit avgörande under större delen av 1900-talet.

A O Wallenbergs misslyckade obligationsaffärer höll dock på att sänka Stockholms Enskilda Bank 1878, vilket Wetterberg beskriver i sin bok. Tilläggas bör dock att SEB också var riktigt illa ute i början av 1990-talet efter hejdlös utlåning till fastighetsbolag, dessutom i början av nuvarande kris 2008-09 på grund av expansionen i Baltikum.

Anklagelser mot familjen Wallenberg om att man varit oengagerad när det gäller Raoul Wallenbergs försvinnande (syssling till Peter W) dementerade Wetterberg bestämt. Tage Erlander som var besvärad av krav på hårdare tag i denna fråga mot Sovjetunionens regering har i sina dagböcker vittnat om hur Jacob Wallenberg (1892-1980) upprepade gånger låg på den svenska regeringen åren efter andra världskriget om att den skulle kräva sanningen från sovjetiska regeringen om Raoul Wallenbergs försvinnande i sovjetiskt fängelse.

Frågan om varför det inte blev den succession som Marcus Wallenberg (1899-1982) av allt att döma önskade – att Volvochefen Pehr G Gyllenhammar skulle bli sfärens nye centralfigur – besvarade Gunnar Wetterberg med att MW:s son Peter Wallenberg blivit ratad av fadern redan i början på 1970-talet då han visat tvekan om att ta över sedan den äldre brodern Marc gått bort.

(Bakgrund: Fram till MW:s död 1982 kom Gyllenhammar att inta en alltmer ledande roll, som ordförande i bankens Göteborgsavdelning och manifesterat genom att Volvo fick bli storägare i Wallenbergföretagen Atlas Copco (där Peter W/”Pirre” gjort större delen av sin karriär) och Stora Kopparberg. Redan efter två år 1984 köpte Wallenberg ut Volvo efter att sfärens industriledare slutit upp bakom Peter W.)

Min förmodan att halvdussinet främsta industriledarna var rädda för den överlägsne maktspelaren Gyllenhammar dementerade inte Gunnar Wetterberg. Han kommer inte att skriva någon bok om familjen Wallenbergs öden efter 1982. Att uppfylla förläggaren Albert Bonniers önskan om mer av en Forsytesaga vill inte Wetterberg. Istället skriver han nu ”Skånes historia”.

div { margin-top: 1em; } #google_ads_div_wpcom_below_post_adsafe_ad_container { display: block !important; }

]]>