200-åringen som åkte ut genom fönstret och försvann

Det har knappast undgått någon att det självständiga Finland firar sitt 100-årsjubileum, och reformationen sitt 500-årsjubileum i år. Ett betydligt mindre uppmärksammat jubileum är att det har förlöpt 200 år sedan den brittisk-portugisiska nationalekonomen David Ricardo lanserade begreppet komparativ fördel, som än i dag utgör grunden för såväl teorin om internationell handel som dess praktiska tillämpningar.

Christer K. Lindholm är forskare i nationalekonomi vid Åbo Akademi.

Christer K. Lindholm är
forskare i nationalekonomi vid Åbo Akademi.

Det råder i och för sig delade meningar om vem som egentligen var begreppets upphovsman (Robert Torrens 1780–1864 och James Mill 1773–1836 utvecklade liknande idéer) men det var hur som helst först i och med Ricardos teori som det slog igenom på allvar.

Vila i frid merkantilismen. Ricardos teori gick, i korthet, ut på att ett land kan dra nytta av den internationella handeln trots att det är mindre kostnadseffektivt i produktionen av alla varor än sina handelspartners. Genom att specialisera sig enligt sina komparativa fördelar, som bestäms av skillnaderna i arbetskraftens produktivitet länder emellan, kan landet uppnå en högre konsumtionsnivå genom att handla med omvärlden än genom att producera allting själv. Och att öka de inhemska konsumtionsmöjligheterna var, enligt Ricardo, precis vad den internationella handeln gick ut på.

Ricardos lysande och på sin tid direkt revolutionerande insikt var alltså att den internationella frihandeln är ett spel där alla kan vinna – inte ett merkantilistiskt nollsummespel. Det är just den här insikten som både förr och nu har varit den drivande kraften bakom de målmedvetna strävandena att liberalisera världshandeln. Därför är det något av en historiens ironi att teorin om komparativa fördelar just nu, inför sitt 200-årsjubileum, är på väg att åka ut genom fönstret och försvinna.

Pandoras ask. Vita Husets nya, färgstarka husbonde har nämligen visat sig vara en tvättäkta protektionist, för vilken den internationella handeln är ett nollsummespel där USA förlorat alltför mycket alltför länge. Men nu ska det bli ordning på torpet: handelsavtal ska annulleras eller omförhandlas, och den amerikanska industrin ska skyddas mot lågprisimport med hjälp av tullmurar.

Med beaktande av att USA är både världens största ekonomi och världens i särklass största importör finns det en reell risk för att den här handelspolitiska helomvändningen eskalerar till ett fullskaligt globalt handelskrig.

Hur kunde det gå så här? Är det Donald Trump som fått saker och ting om bakfoten, eller är det David Ricardo som hade fel?

Sårbar punkt. Ricardo hade rätt i det mesta, men på en mycket väsentlig punkt var hans teori ändå bristfällig: den bortser helt och hållet från den internationella frihandelns negativa effekter på sysselsättningen. Även om vissa branscher kommer att krympa eller försvinna helt och hållet då enskilda länder specialiserar sig enligt sina komparativa fördelar kan de som förlorar sina jobb, enligt teorin, enkelt och smidigt flytta över till de branscher som expanderar tack vare frihandeln.

För 200 år sedan, då industrins maskiner var så pass enkla att till och med ett barn kunde använda dem – vilket de ofta också gjorde – var det här förmodligen ett rimligt antagande. I dagens långt specialiserade och allt mer kunskapsintensiva ekonomi kan arbetskraften däremot inte ens i bästa fall flytta över från en bransch till en annan utan en grundlig omskolning. Det finns heller ingen garanti för att de expanderande sektorerna genererar tillräckligt många nya jobb för att ersätta dem som går förlorade.

Populister fyller vakuumet. Enligt en färsk studie (Autor, Dorn & Hanson, 2016) har till exempel handeln med Kina hittills förstört fler arbetsplatser än den skapat i USA. Och för dem som förlorat jobbet på grund av frihandeln är det en klen tröst att affärernas hyllor dignar av billiga importvaror.

Nu är protektionismen definitivt fel medicin för att råda bot på den arbetslöshet frihandeln har förorsakat. Men så länge protektionister som Donald Trump är de enda som erkänner att frihandeln överhuvudtaget kan ha en negativ effekt på sysselsättningen kommer det att finnas många som är beredda att lyssna på dem – och att rösta på dem. Om frihandeln ska kunna överleva måste dess konsekvenser för sysselsättningen därför ges betydligt större uppmärksamhet inom handelspolitiken än vad som hittills varit fallet.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*