Isolering, oro och internetförbindelse – klart att konspirationerna frodas

Lockdown. Social distansering. Covid-19. Oxford Dictionary skulle ha kunnat välja något av de här orden för att beskriva 2020. Men i stället valde de att publicera en gedigen nyordslista. En lista som kopplar samman språket med samhällsutvecklingen. 2020 har varit ett händelserik år, både nyhetsmässigt och språkligt. Dags att bena ut året och gå vidare.

Med statistisk precision beskriver Oxford Dictionary hur nya ord har hittat sig in i språkbruket. På en språklig tidslinje radar skribenterna upp hur januari och februari präglades av skogsbränder, riksrätt och frikännande. Och sedan kommer vågen av coronaord: coronavirus, covid-19, lockdown, social distansering, återöppna. På sommaren blev Facebook svart och Black lives matter var på allas läppar. Sedan hamnade kulturen i kris (cancel culture), Vitryssland blev Belarus och presidentvalets stora snackis var poströsterna. Där har ni 2020 i ett nötskal, enligt ordanalysen.

Farlig, global ryktesspridning. Årets svenska nyordslista som Språkrådet ger ut i slutet av december lär också innehålla coronakreativa ord, men mycket mer än så. Ett av orden som högst antagligen kommer att finnas med är infodemi – ordet som Världshälsoorganisationen WHO lanserade och som betyder en farlig, global ryktesspridning. Enligt en färsk italiensk studie hör Finland, Sverige och Ryssland till de länder där ryktesspridningen riskerar ta fart.

Trumpifiering av debattklimatet är ett hot som hela västvärlden står inför. Falsk ryktesspridning är något som måste tas på allvar. Konspirationsteorier om corona sprider sig snabbare än viruset. Och mycket har sin början i Vita huset. Därifrån sprids dårskap ända fram till finländska medborgare med en bredbandsuppkoppling och allt för mycket tid ensamma hemma. Det är så lätt att skratta åt ”alla dessa tokar” som tror på alltifrån att jorden är platt till att 5G-teknologi är boven till coronapandemin. Men det är inte underhållande, det är farligt.

Under de senaste tio åren har konspirationsteorier gått från att ha varit marginella företeelser till att bli en del av samhällsdebatten. Bränslet som slängs på elden är de politiska skandalerna som då och då blossar upp. När mörkläggningar såsom Watergateskandalen i USA eller Bolidenaffären i Sverige avslöjas av journalister eller sanningssökare ökar också konspirationsteorierna. Eller för att ta några färska exempel från Finland: konsultskandalen som fällde Katri Kulmuni (C) eller fifflet med munskyddsaffären som fick Försörjningsberedskapscentralens vd att avgå. Bristen på tillit till samhället är fnöske för konspirationsteoretikerna.

En konspirationsteori låter sig inte motbevisas. Det ligger i dess natur. Bristen på bevis kan i stället ses som bevis för mörkläggningen. Själva upplägget går ut på att konspirationsteoretiker famlar efter halmstrån och pusselbitar för att skapa sin världsbild.

Den senaste i raden av konspirationsteorier som åter blossat upp är att Estoniakatastrofen är en mörkläggningshistoria. Dokumentären om ”fyndet som ändrar allt” är en skicklig berättelse. Men fram till att det finns verkliga bevis om någon mörkläggning, är en dramaturgisk historia som spelar på slötittarnas känslor, ingenting som behövs. Det späder bara på misstron till samhället och konspirationsteoretikerna får vatten på sin kvarn.Om 2020 är året med infodemi, låt då 2021 bli året med nyktert faktauppvaknande.