Allt är inte grekernas fel

Christer K. Lindholm är  forskare i nationalekonomi vid Åbo Akademi.

Christer K. Lindholm är
forskare i nationalekonomi vid Åbo Akademi.

Ända sedan grekerna röstade in ”fel” parti i regeringen i januari i år har tongångarna mot euroområdets olycksbarn blivit allt hätskare, och situationen har inte precis blivit bättre av att Grekland nu är i behov av ett tredje stödpaket. I Finland och de övriga nordeuropeiska länderna betraktas Grekland i det närmaste som en trojansk häst, som med hjälp av kreativ bokföring lyckats nästla sig in i ett eurosamarbete där landet egentligen inte hör hemma.

Visst, det är sant att grekerna (med benäget bistånd från investeringsbanken Goldman Sachs) försökte ge en förskönad bild av sina offentliga finanser. Det är också sant att Grekland har vanskött sin offentliga ekonomi under en stor del av sin snart 200-åriga existens som självständig stat. Men det här är ändå bara en del av sanningen.

Regel med undantag. Faktum är att då Grekland gick med i den tredje och slutliga fasen av valutaunionen EMU år 2001 uppfyllde landet – sina friserade statsräkenskaper till trots – inte ett enda av Maastrichtavtalets så kallade konvergenskriterier (som förutom de offentliga finanserna gällde inflationen, de långa räntorna och växelkursstabiliteten). Ändå gav kommissionen grönt ljus åt Greklands euromedlemskap – och bröt därmed själv mot de regler den hade som uppgift att övervaka.

Det här var för övrigt inte första gången kommissionen tolkade konvergenskriterierna på ett minst sagt flexibelt sätt. Då elva länder inledde eurosamarbetets tredje fas år 1999 hade två av dem, Belgien och Italien, en offentlig skuld som var mer en dubbelt högre än konvergenskriteriernas maximigräns på 60 procent av BNP. Enligt kommissionen var det här ändå inget problem eftersom båda länderna hade uppvisat ”tillräckliga framsteg” i saneringen av sina offentliga finanser…

Till varje pris. Bakom den här egendomliga tolkningen av konvergenskriterierna ligger det i grunden politiska beslutet att till varje pris genomföra den tredje fasen av EMU enligt den i Maastrichtavtalet fastslagna tidtabellen. Problemet var bara att det ännu vid slutet av år 1997, drygt ett år innan den tredje fasen skulle inledas, endast fanns två EU-länder som uppfyllde samtliga konvergenskriterier: Finland och Luxemburg (även för Finlands del fanns det vissa reservationer gällande kravet på växelkursstabilitet).

Valet stod med andra ord mellan att rucka på tidtabellen, vilket hade varit det ekonomiskt vettigare alternativet, eller att tänja på konvergenskriterierna. Vid det här laget hade det emellertid blivit en politisk prestigefråga att hålla fast vid den överenskomna tidtabellen, och därför fick det ekonomiskt vettiga stryka på foten för det politiskt ändamålsenliga.

Inga skrupler. Situationen blev inte precis bättre av att den liberala tolkningen av gemensamma regler fortsatte även efter att euron införts som gemensam valuta. År 2003 bröt Frankrike och Tyskland mot den så kallade Stabilitets- och tillväxtpakten, som sätter maximigränser för euroländernas budgetunderskott och offentliga skuldsättning. Ändå valde ministerrådet att inte inleda det sanktionsförfarande som pakten (som för övrigt tillkom på Tysklands uttryckliga krav) föreskriver.

Några liknande skrupler hyste ministerrådet däremot inte då det gällde Portugal och Grekland, där sanktionsförfaranden (som visserligen senare ogiltigförklarades av Europadomstolen) inleddes år 2002 respektive 2005.

Det fanns rimligtvis bara en slutsats de mindre euroländerna kunde dra av det här: att även om alla euroländer är jämlika är vissa euroländer mer jämlika än andra. Den här uppfattningen förstärktes ytterligare av att stabilitetspakten år 2005, efter hårda påtryckningar från Frankrike och Tyskland, luckrades upp för att bättre kunna beakta diverse ”exceptionella omständigheter”. I det här sammanhanget vädjade Tyskland bland annat till de stora kostnader återföreningen hade medfört för den tyska ekonomin.

Även om det i och för sig är sant att Grekland brutit mot euroområdets gemensamma spelregler befinner sig landet således i gott sällskap. Därför är den hätska kritik som nu riktas mot Grekland inte bara orättvis, utan skenhelig. Det är kanske förståeligt att tyskarna har hunnit glömma den stora skuldavskrivning landet beviljades år 1953, men nog borde de väl fortfarande minnas att de fick sina finanspolitiska försyndelser förlåtna så sent som år 2003.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*