Är mer bättre?

Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur och klimatförändring.

Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur och klimatförändring.

När jag läser artiklar om Donald Trump, Warren Buffet, och deras fanklubb här, typ Wahlroos, Berner och Ollila, fokuserar jag på det liv de lever, med massor av pengar och många små händer och andra resurser de kan använda. De har sin Mercedes, Cadillac eller jättestora stadsjeepar. De har sina vänner i politiken där de kan försöka köpa förändringar som gynnar deras bankkonton och deras kompisar.

Jag har också varit där – i Singapore, Paris, New York och några andra platser där jag inte behövde bekymra mig om pengar. Varje dag hade jag chaufför, folk som tvättade och strök mina skjortor, städade och såg till att läckra måltider stod på bordet. Jag hade aldrig lika mycket som de ’superrika’, men ’mer än nog’ är en bra beskrivning.

Och i morse tittade jag på frukostbordet där en kopp kaffe stod. Kaffet och kanelen kom troligen från två små bondgårdar i Kenya och Sri Lanka.

Jag antar att de här bönderna bor i trähus med sin lilla familj, och arbetar sju dagar i veckan utan mycket hopp om att deras barn ska få ett kännbart bättre liv. Pengarna förvaras i hustruns ficka, så att hon kan köpa de förnödenheter familjen behöver för sitt uppehälle. Troligen har familjen en enda gemensam mobiltelefon och betalar samvetsgrant de lån de måste ta för att kunna så och bärga sin skörd varje år. Sjukdomar är vanliga och läkaren dyr… Det är lång väg från oss, och ännu längre från de superrika.

Stolta skattebetalare. Vi talar en hel del om inkomstskillnader i Finland och Sverige. Vänstern och de superrika samt deras lobbargrupper och fackförbunden är särskilt högljudda i sina kommentarer. Vänstern vill minska klyftan till en atoms bredd, medan våra professorer och storföretagsledare vill se skillnaderna tänjas ut som mormors elastiska onämnbara.

Ingendera har rätt, för det har för det första ingenting att göra med dem. För det andra är samhället en illusion om inte några enkla principer beaktas.

Samhället måste ta hand om dem som inte klarar sig själv – de unga, de sjuka och de gamla.

Normala arbetsföra friska människor måste ta ansvar för sig själva och inte vänta sig att andra ska befria dem från det tråkiga dagliga knegandet.

Naturligtvis är arbete inte alltid tråkigt, det kan vara spännande och roligt ibland, men bara ibland. Jag har ofta suttit i bil, på buss eller tåg en timme på väg till eller från jobbet två gånger om dagen, efter åtta, nio, tio eller tolv timmar på kontoret med själsdödande möten.

Jag har ofta tillbringat hela veckoslut med att jobba och på 20 timmars resor till Asien och Ryssland, Ukraina och Indien. Jag har tvingats förhandla med korrumperade myndigheter på flygfält som vill ha betalt för att släppa in mig. Men arbetet var intressant och åtminstone en del av mina kolleger var trevliga, kunniga proffs.

Normala friska människor borde betala skatt och vara stolta över att bidra med sin andel. Vi behöver gratis utbildning för ungdomar, heltäckande hälsovård och god infrastruktur och säkerhet.

Vi behöver en regering som får den offentliga sektorn att fungera effektivt. Det betyder att onödig byråkrati måste skäras ner till bara det som krävs för att den offentliga sektorn ska fungera smidigt. Regeringen borde också se till att företagen följer bra och rättvisa bestämmelser och att de anställda behandlas rättvist. Det är regeringens jobb att se till att lag och rätt fungerar utan politisk eller kommersiell inblandning.

Människans lott. Du kan tycka att jag är idealist, men alla punkter ovan är sunda mål vi borde eftersträva, speciellt om vi vet att dessa principer inte tillämpas här. De flesta människor i detta land (Finland och Sverige, Danmark och Norge) lyfter inte jättestora löner, men de är inte fattiga enligt vedertagna välfärdsmätare.

Den stora majoriteten vill uppnå detta utan enorma inkomstklyftor. Den stora majoriteten eftersträvar ett hyfsat tryggt liv med familj, vänner och ett jobb de kan leva på. Den stora majoriteten vill ha bra utbildning; vi vill ha information, och vi vill att våra politiker fattar sådana beslut som de röstats till makten för. Vi röstade inte på fackförbunden för att uppnå detta, och vi bad inte medierna att göra politik. Mediernas – liksom mitt – jobb är att hissa en röd flagga när vi ser någon köra mot rött ljus. Och idag kör vi mot talrika stoppljus då det gäller invandring, hälsovård, utbildning, konkurrens och stadsplanering.

För att återkomma till inkomster: en rättvis inkomst räcker till för ett gott liv, i synnerhet om våra skatter garanterar högklassig utbildning, hälsovård och trygghet för majoriteten. Att vara verkligt rik har avgjorda nackdelar: att ha mycket egendom är tidskrävande och fullt av undervattensgrund. Det är som med bonden som sköter sina kaffe- och kanelbuskar. Det finns alltid saker att oroa sig för, oavsett hur rik eller fattig man är. Det är männi­skans lott.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*