Arbetsmarknaden stöps om

Arbetsmarknaden har under de senaste decennierna genomgått betydande strukturella förändringar. Den första förändringsvågen medförde omstruktureringar på branschnivån. Nästa våg gick fram på ett djupare plan: den träffade företag och arbetsställen oberoende av bransch.

Rita Asplund är forskningsdirektör på Näringslivets forskningsinstitut Etla.

Rita Asplund är forskningsdirektör på Näringslivets forskningsinstitut Etla.

Man började beskriva fenomenet i termer av kreativ förstörelse. De företag som inte hängde med i produktivitetsracet blev tvungna att sätta lapp på luckan och ge plats för mer produktiva producenter av varor och tjänster. Den här snabba förnyelsen av företagsstocken bidrog till förbättrad konkurrenskraft och snabbare ekonomisk tillväxt.

La nouvelle vague. Den tredje vågen av strukturella förändringar på arbetsmarknaden har redan svept fram över jobben under ett flertal år och berört den enskilda individen direkt.

Men individerna drabbas väldigt olika beroende på vilken typ av arbetsuppgifter de jobbar med. Hittills har de största omställningarna gällt jobb som huvudsakligen består av rutinmässiga arbetsmoment. De här rutinerna har i allt större utsträckning antingen ersatts med ny teknik eller flyttats till länder med avsevärt lägre lönenivå. Belysande exempel hittas bland såväl kontorsjobb som traditionella industrijobb.

Det intressanta i sammanhanget är att de jobb som i första hand minskat eller rentav försvunnit huvudsakligen placerar sig på mittfältet av löneskalan. Samtidigt har höglönejobben fortsatt att öka av den enkla orsaken att ny teknik – åtminstone tillsvidare – snarare kompletterar än ersätter de arbetsuppgifter som högutbildade utför.

Därtill kan man se en tydlig ökning i antalet låglönejobb, vilka ofta kräver en personlig arbetsinsats som inte lika lätt kan ersättas med exempelvis robotar. Ökningen i både hög- och låginkomstjobb på bekostnad av medelinkomstjobb beskrivs som en polarisering av jobbtillväxten. Ordvalet är kanske inte det allra bästa med tanke på att polarisering är ett rätt så värdeladdat begrepp.

Många frågor, få svar. Vi vet en hel del om hur och varför jobbstrukturerna förändras. Däremot har vi ytterst lite kunskap om konsekvenserna av de här förändringarna. För Finlands del känner vi i stort sett till vad som händer med de individer som ser sina jobb antingen ätas upp av ny teknik eller försvinna utomlands: en del lyckas snabbt flytta över till andra arbetsuppgifter medan andra blir arbetslösa under utdragna perioder för att slutligen slussas in i olika förtidspensionssystem.

Men varför lyckas bara en del skapa sig en ny yrkeskarriär? Varför förefaller det vara mer eller mindre omöjligt att ta sig tillbaka in i arbetslivet trots samhällets stora satsningar på aktiverings- och rehabiliteringsåtgärder? Vilka lösningsmodeller spelar en avgörande roll – och i vilket skede av den process som startar när jobbet är hotat bör åtgärderna sättas in? Utan dylik kunskap kan övergången mellan olika jobb knappast göras smidig och de ekonomiska och sociala kostnaderna därmed minimeras.

Konsekvenserna begränsar sig inte enbart till de individer som förlorar sitt jobb. Utmaningarna för utbildningssystemet är uppenbara. Hur skall utbildningen utvecklas för att bättre kunna dels förbereda våra ungdomar för en arbetsmarknad som kännetecknas av kontinuerliga omstruktureringar, och därtill erbjuda vuxna både fortbildnings- och omskolningsmöjligheter i olika kritiska skeden av arbetskarriären?

Omorganisering av samhället. De pågående förändringarna på arbetsmarknaden kan förväntas ha märkbara konsekvenser för hela samhällsekonomin. Hur utvecklas sysselsättningen i tider av polariserad jobbtillväxt när den ekonomiska uppgången äntligen tar vid? Kommer vi att se en ekonomisk återhämtning utan förbättrad sysselsättning, såsom amerikansk forskning hävdar? Ökar löne- och inkomstskillnaderna? Om ja, vilka är följdeffekterna i ett land som omhuldar den så kallade nordiska välfärdsmodellen?

Det vore lätt att förlänga listan med viktiga men obesvarade frågor. Ett ofrånkomligt faktum är att utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken liksom den ekonomiska politiken överlag står inför enorma utmaningar. Lösningarna stavas inte osthyvelnedskärningar i ungdoms- och vuxenutbildningen utan minsta spår av väl underbyggda strategier för hur innehållet bör utvecklas och anpassa till en föränderlig värld. Utvecklingen påverkar inte bara arbetsmarknaden utan flera viktiga pelare som vårt samhälle är uppbyggt på.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*