Att skuffa med ett snöre

Vid sitt möte i september beslöt den europeiska centralbanken ECB:s råd att återuppta det program för köp av värdepapper som avslutades i december 2018. Syftet med den här sortens operationer – som på fackterminologi brukar kallas för kvantitativ lättnad – är att öka bankernas likviditet i hopp om att de därmed kommer att öka sin utlåning till såväl företag som hushåll, vilket i sin tur förväntas generera en ökad efterfrågan i form av investeringar och konsumtion. Vad det handlar om är således en form av penningpolitisk stimulans för extrema situationer, där varken nollräntor eller negativa räntor räcker till för att sätta fart på bankernas utlåning.

Christer K. Lindholm är nationalekonom och ekonomikolumnist.

Deflation ger ond cirkel. Rent objektivt sett finns det åtminstone två goda skäl för ECB att igen rulla fram sitt tyngsta penningpolitiska artilleri. För det första har inflationen i euroområdet avtagit rejält under det senaste kvartalet, till endast 0,9 procent i september vilket är knappt hälften av ECB:s inflationsmål på strax under 2 procent. Som tidigare erfarenheter har visat är risken för deflation – en situation där den genomsnittliga prisnivån sjunker – dessutom överhängande då euroområdets genomsnittliga inflation sjunker under en procent. För den ekonomiska tillväxten är deflation betydligt farligare än en måttlig inflation, eftersom den ofta leder till en ond cirkel där konsumenterna skjuter upp alla större anskaffningar i hopp om att priserna ska sjunka ytterligare, vilket i sin tvingar företagen att skjuta upp sina investeringar som svar på en avtagande totalefterfrågan.

För det andra visar de senaste tre årens uppgång i investeringsaktiviteten inom euroområdet nu tecken på att mattas av. Åtminstone till en del reflekterar den här avmattningen en försämrad tillgång till finansiering: enligt ECB:s senaste översikt av bankernas utlåningsverksamhet har euroområdets banker (BLS= Bank Lending Survey) på sistone skärpt villkoren för sina företagskrediter, vilket i klartext betyder att det blivit allt svårare för företagen att finansiera sina investeringar med hjälp av banklån. Med tanke på den avgörande betydelse företagens investeringar har för den ekonomiska tillväxten är det här minst sagt oroväckande i en situation där de ekonomiska utsikterna för euroområdet – och i all synnerhet för dess största ekonomi Tyskland – även i övrigt har försämrats.

Nyinvesteringar skjuts upp. Även om det finns tungt vägande ekonomiska argument för fortsatt penningpolitisk stimulans är det ändå långt ifrån säkert att en ytterligare injektion av likviditet i det europeiska bankväsendet räcker till för att hålla euroområdets ekonomi igång. I en situation där tecknen på en nära förestående konjunkturnedgång blir allt fler och allt tydligare är risken stor att många företag, helt oavsett tillgången till finansiering, väljer att skjuta upp sina nyinvesteringar på framtiden, medan bankerna för sin del kan välja att skärpa sina kreditvillkor ytterligare i syfte att gallra bort de mest riskabla bland sina företagskunder. Att i en sådan situation försöka få igång den ekonomiska aktiviteten genom att pumpa in ännu mer likviditet i bankväsendet skulle, för att använda en vid det här laget något sliten metafor, vara ungefär lika effektivt som att försöka skuffa med ett snöre.

Även i ECB:s högsta ledning är man medveten om att den nya omgången av kvantitativ lättnad knappast kommer att visa sig lika effektiv som den föregående. Det är just av den orsaken ECB:s avgående chef Mario Draghi har uppmanat de euroländer vars offentliga finanser ger utrymme därtill att ge penningpolitiken flankstöd med hjälp av finanspolitisk stimulans, företrädesvis i form av ökade offentliga investeringar. En finanspolitisk stimulans värd namnet skulle visserligen förutsätta en tillfällig ökning av den offentliga upplåningen, men i en situation där såväl Finland som andra euroländer med god kreditvärdighet kan låna pengar till negativ ränta – vilket alltså är liktydigt med att länderna ifråga får betalt för att låna pengar – kan det här knappast betraktas som ett oöverstigligt hinder.

Dessutom finns det faktiskt ett lika reellt som akut behov av offentliga investeringar såväl inom euroområdet som inom EU som helhet: om EU faktiskt vill uppnå sitt mål att bli kolneutralt fram till år 2050 krävs det nämligen betydligt större satsningar på såväl förnybar energi som infrastruktur än vad den privata sektorn förmår klara av på egen hand.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*