Autentiskt fejk och riktiga talare

Det fanns en tid, då en grundläggande del av barnuppfostran handlade om att lära de små liven att inte ljuga. I dag är det sannolikt att det barn som tidigt förstår att så gott som alla ljuger, klarar sig bäst. En grundläggande kunskap i dag är att förhålla sig kritiskt till all information, utan att missa de viktiga guldkornen och utan att gå i lås och bli efter. Moralpekpinnen lyder uppdaterat: det är okej att ljuga så länge du är ärlig med att du ljuger. Så här resonerar två reklambyråchefer i ett debattinlägg i den svenska branschtidningen Resumé i november. Debatten handlade om så kallade artificiella influencers, alltså inflytelserika robotar på sociala medier. De flesta organisationer har insett hur värdefulla talespersoner för varumärken bloggare, vloggare och andra personligheter på sociala medier kan vara, men PR-branschen har redan gått vidare.

Elli Flén är kommunikationskonsult.

I våras avslöjades att den brasiliansk-amerikanska instagramdrottningen LilMiquela, som på två år samlat 1,5 miljoner följare och samarbetskontrakt med företag som Prada och Nike, inte är en verklig tonårsflicka utan en robot. LilMiquela skapades av ett Los Angelesbaserat startupföretag som specialiserat sig på artificiell intelligens och robotik. Avslöjandet skrämde inte iväg följarna, tvärtom, de verkade inte bry sig. Reklamfolket är inte förvånade: det är inget nytt att reklam inte är helt sant. Vi förstår innerst inne att den nya bilen inte ger oss den sex appeal chauffören i reklamfilmen har och vi vet att hudkrämen inte gör oss lika vackra som modellen i det glassiga magasinet. Reklam representerar en drömvärld, något vi fantiserar om att vara. En instagramstjärna – riktig eller robot, är inte vår vän eller en del av vår familj PÅ RIKTIGT, det är någon vi följer för en stunds tillflykt eller för inspiration för att göra en tråkig vardag lite roligare. En robot som vi vet är robot kan faktiskt vara mer autentisk än en mammabloggare som använder filter på sina foton utan att berätta om det.

Den moraliska diskussionen i dag borde alltså inte handla om ifall någon fejkar eller inte, utan om ifall det är möjligt för mottagaren att veta att det handlar om manipulation. Det är i dag tekniskt möjligt att producera en video där en känd person säger precis vad som helst, uppträder i en porrfilm eller gör nazihälsning utan att någon kan upptäcka att videon är oäkta. De här så kallade deep fake-videorna representerar en av de största utmaningarna i framtidens kommunikation. Den tekniska utvecklingen är i sig inte farlig, men som med allt annat: i händerna på folk som saknar moraliska gränser kan effekterna bli allvarliga.

Är jag som professionell medietränare orolig för att vältrimmade robotar tar över kommunikationen? Inte det minsta. Ju större del av kommunikationen som sker via nätet, desto mer märker jag att publiken uppskattar IRL-mötet med en riktig person. Människor längtar efter ett verkligt möte med en god talare och därför går vi så gärna till exempel på föreläsningar. Men publiken är helt klart mer kräsen i dag. Vi har kortare tålamod och orkar inte lyssna på tråkmånsar även om budskapet skulle var intressant eller viktigt. Och om man ser på saken från talarens sida: inget klår känslan då du märker att du får publiken att äta ur din hand. Då du känner hur de lyssnar på ditt vartenda kommatecken och du vet att det du säger kommer ändra deras beteende i den riktning du just nu ska peka ut åt dem. Den känslan går inte att fejka.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*