Avhandling: Mikrolån är ingen mirakelmedicin

I kampen mot global fattigdom har så kallade mikrokrediter framställts som en lovande innovation. Medierna berättar ofta solskenshistorier om framför allt kvinnor som tack vare mikrolån fått igång affärsverksamhet och kunnat ta sig ur fattigdomen.

Johanna Hietalahti som för sin doktorsavhandling studerat mikrokreditverksamhet i Limpopo i Sydafrika, varnar för en övertro på systemet.

“Visst har jag sett mycket gott som gjorts med mikrolån och är på inget sätt emot systemet. Men  jag reagerar mot att mikrokrediter i offentligheten framställs som något slags undermedicin. Jag vill dämpa den mikrokredit-hajp som syns i medierna och de höga förväntningar som ställs på systemet”, säger Hietalahti.

Enligt Hietalahti är systemet nämligen behäftat med många problem. Redan systemets uppbyggnad, där en grupp personer gemensamt förväntas garantera varandras skulder, bäddar för trubbel.

”Man utgår ifrån att kvinnorna känner varandra och automatiskt ställer upp för varandra. Men bilden av den kvinnliga solidariteten är aningen romantiserad. I praktiken uppstår sådana här grupper ofta av folk som inte alls känner varandra, utan bara ser grupp­anslutningen som en chans att få pengarna. Resultatet är att förtroendet inom gruppen inte alltid är det bästa”.

Enligt Hietalahti kan det gemensamma ansvaret för skulden ge utrymme för missbruk. Om någon medlem låter bli att betala är de övriga medlemmarna tvingade att rycka in och skjuta till den del som saknas. I en sådan situation uppstår lätt en skuldspiral.

Hietalahti pekar vidare på de hårda realiteter en småföretagare lever under, i skuggan av stora västerländska affärskedjor eller kinesiska och indiska köpmän med kopplingar till hemländernas partiaffärer. Konkurrensen är ofta hård.

”Bäst klarar sig de småföretagare som har egen produktion, syr eller odlar grönsaker i eget land, och sedan säljer produkterna. Det samma gäller om familjen har andra regelbundna inkomster och en gynnsam social ställning i samhället. De som  däremot bara säljer andras produkter har svårt att få ihop tillräckliga intäkter.”

Hietalahti anser ändå att mikrokrediter fyller en viktig funktion.

”Det värsta vore att skrota systemet. Man måste dock komma ihåg att mikrolån bara är ett medel bland många andra i kampen mot fattigdomen”.

FAKTA
Johanna Hietalahti
Disputation: 10.5.2013, Helsingfors universitet.
Avhandling: Trade-offs, rights and responsibilities in the business of microcredit: A case study from South Africa.
Opponent: Kate Meagher, London School of Economics.
Kustos: Anja Nygren, Helsingfors universitet.

Patrik Harald, text

Bilden: Mikrokreditföretagare i Limpopo, Sydafrika.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*