Bankers privilegier, skattebetalares risker

Många tror att finanssektorn är global, men det är en myt. Det finns ytterst få verkligt globala banker. Snarare finns en massa stora nationella banker som dominerar de flesta nationella marknader och åtnjuter skyddade marknadsandelar. Horder av mindre lokalbanker kämpar mot dessa bastioner.

Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur och klimatförändring.

Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur och klimatförändring.

Långivning till företag för affärsverksamhet och investeringar är inte kärnverksamhet för merparten banker. I själva verket har bankerna slutat investera i produktionskapacitet i realekonomin. De flesta banker fokuserar i dag på privata bolån, men spekulerar också i rörliga räntor, valutor, råvaror och andra tillgångar. Bara runt 15–20 procent av bankernas långivning går till storföretag, medan små och medelstora företag (SME) får nöja sig med runt 3 procent. Detta faktum krossar budskapet som banklobbare sprider för att rättfärdiga sin egen betydelse!

Krossa myter. Bankerna klagar över att det är ’för dyrt’ att låna till mindre företag och att de har ’skurit ner’ sin företagslångivning. Bankerna knotar över att regleringen kräver för mycket kärnkapital – pengar som skatte-betalarna tillhandahåller varenda gång en bankkris inträffar.

Det sägs ofta att europeiska marknader inte är lika utvecklade som finansmarknaderna i USA, och att Europa primärt förlitar sig på banker. Också detta är en myt. Européerna har diversifierade nationella marknader, klart åtskilda av nationella gränser. Europa använder inte värde-pappersmarknaderna så mycket eftersom vi har flera små och medelstora länder med relativt många mindre företag och färre globala jättar. Europeiska småföretag behöver verkligen inte värdepappersmarknader, bankerna kan erbjuda flexibel finansiering.

Federal uppbackning. USA-marknaden domineras av gigantiska globala företag. I ett enda land med 320 miljoner invånare passar det storföretagen utmärkt att använda värdepappersmarknaden. I USA liksom i Europa kämpar småföretag för tillgång till värdepappersmarknaden. De lånar från banker och specialiserade offentliga organ som SBA (Small Business Administration), SBIC (Small Business Investment Company) och EXIM Bank (Export-Import Bank). Offentlig finansiering för små och medelstora företag är betydande i USA, och det finns också stora privata non-banking-marknader att tillgå mot betalning.

Bolån överförs också i snabb takt från bankerna till aktörer i den offentliga sektorn, som Fannie Mae (Federal National Mortgage Association) och Freddie Mac (Federal Home Loan Mortgage Corporation), där lånen återsäljs som värdepapper. Detta ger inte billigare bolån än i Europa – tvärtom. Ju flera mellanhänder, dess dyrare.

Guds verk. Se vad som händer när storbanker får problem, i Europa eller i USA. De smittar ner varandra eftersom de lånar och gör affärer sinsemellan, och skatte-betalarna tvingas lösa ut dem för att marknaden räknar med att storbankerna har en implicit statsgaranti (’too-big-to-fail’) då de utför ’Guds verk’ (orden yttrades av Lloyd Blankfein. CEO för Goldman Sachs)! Detta kan kallas moralisk risk, eller i klarspråk: bankerna tar vinsterna och skattebetalarna förlusterna. Detta problem väntar fortfarande på en lösning.

I Europa lånade storbankerna i Tyskland, Italien, Spanien och Frankrike en massa pengar till Grekland. Vi finländare, som har föga eller inga affärer med Grekland, har hittills bidragit med runt sju miljarder euro för att hjälpa korrumperade politiker, affärsmän och bankirer att betala tillbaka sina skulder till dessa storbanker. Det är en dyr biljett för ett besök till Akropolis.

Nästa lösensumma växer. Politiker som Katainen och Urpilainen, Vanhanen och Kiviniemi är de centrala rollinnehavarna från den perioden.

Förre statsminister Vanhanen sa i mars 2010 att skatte-betalarna inte borde bekymra sig när Finland lånar pengar till Grekland, vi kommer att göra en nätt vinst. Förre statsminister Katainen sa i juli 2011 att det hela är ’en god affär’. Han bör veta det nu, då han leder en miljardfond i EU. Gud hjälpe oss …

Nu sneglar den italienska statsministern, franska presidenten och Frau Merkel igen på skattebetalarna med tanke på en ny europeisk stor banklivboj till Italien. Behöver vi en bankunion? Svaret borde vara helt klart för var och en: ett högt och tydligt ”Nej”. Bankerna borde kontrolleras av egna nationella tillsynsmyndigheter. Bankaktionärer och värdepappersinvesterare ska hållas ansvariga för sina egna investeringar. En bank är ett normalt företag, inte en stödpelare på vilken hela vår ekonomiska existens vilar. När besökte du senast ett bankkontor, och när fick du senast verkligt hyfsad och kostnadseffektiv service där?

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*