Bayern, mönsterelev och bråkstake

Bayerns politiska särart är en högaktuell evighetsfråga. Bayern vill på en gång gå sin egen väg och utgöra förebild för resten av Tyskland, en paradox man i år lyckats driva till sin spets. Men kungahuset Wittelsbach bäddade för denna egenart redan under tidigare århundraden.

Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.

Högaktuell är en ny polislag, som ger varje bayersk poliskonstapel större befogenheter än någon västtysk polisstyrka haft sedan 1945. Enbart misstanke om en ”hotande fara” är nu en tillräcklig grund för diverse ingrepp i privatsfären, även att bura in busar tre månader i taget utan process och dom. Värdigt en rättsstat? Nej, men säkerhetsnät finns. Högsta förvaltningsdomstolen på förbundsnivå, Bundesverfassungsgericht, har stor rätt att ingripa i potentiellt grundlagsvidrig lagstiftning också på delstatsnivå.

Fruktan för högervind. Orsaken till polislagen är att det bayerska CSU inte längre kan regera ostört, utan fruktar det sanntyska AfD. CSU-anfadern Franz-Josef Strauß ställde i tiden upp en doktrin om att det inte får finnas något väljbart parti till höger om CSU, och nu när ett sådant ploppat upp, glider CSU mekaniskt högerut. Strunt detsamma att Bayern är säkrare än på årtionden; järnvägsstationsområdet i München känns klart tryggare än dito i Helsingfors.

Högaktuell är också nya CSU-ledaren Markus Söders hugskott att låta spika upp krucifix på väggarna hos bayerska myndigheter. Han låtsas försvara västerländska grundvärden. Men religionsfriheten är ett av de mest grundläggande västerländska värdena, väl förankrat i både grundlag och folkmedvetande.

Och då kommer vi in på hur liberalt München är. Berlins hipstrar i all ära, men Tysklands mest insiktsfulla samhällskritik har ofta sitt säte just i München. München har ett ypperligt offentligt närtrafiksnätverk, hyrcyklar i varje gathörn, avfallssortering och annat som helt befogat ger staden ett socialt samvete av Weltklasse. Den bayerska skolan är bäst i landet; skolan i Grankulla var bra, skolan i München var ännu bättre – så lyder mina barns subjektiva omdöme. Bayern toppar diverse statistiker i Tyskland, inte bara de socioekonomiska.

Laptop och Lederhosen. Med framgångarna kommer ett självförtroende på gränsen till arrogans. Före återföreningen var München något av Västtysklands hemliga huvudstad, med regionalpolitiker som förde egen utrikespolitik. Då garanterade Strauß krediter till DDR och förde en expansiv europeisk industripolitik, vars statsstöd på 1900-talet burit frukt i dagens koncentration av högteknologiska arbetsplatser. Laptop och Lederhosen, lyder uttrycket. I dag är CSU:s utrikespolitik mindre pragmatisk och mer populistisk. Man förbrödrar sig med Viktor Orbán, vars ”konsekvens bör belönas”, enligt Söder-föregångaren Seehofer.

Det farliga med den bayerska vi-går-vår-egen-väg-politiken är att förbundsrepubliken tvingas komma i släptåg. Också Merkel och CDU måste slösa tid på CSU:s populistiska påhitt, såsom vägtullarna som inte ska gälla bayrare men nog utlänningar. Den ansvarige CSU-ministern Dobrindt är en ständig måltavla för åtlöje. Dobrindt på taket är inte med om han inte får vara med, ett hot med sant bayersk klang.

Kulturkamp och identitetspolitik. Roten till dessa underligheter ligger i Bayerns historiska mittemellan-status. Ömsom när man stormaktsdrömmar, ömsom fruktar man att uppslukas av ännu större grannar. Hertigar, furstar och kungar pendlade mellan dessa ytterligheter sedan 1600-talet. I början av 1800-talet fick man föraningar om vad Bismarck omsider skulle fullborda 1870, och kung Max II valde kulturkampen framom kriget som strategi för att inte uppslukas av den kommande tyska enhetsstaten.

Den bayerska identitetspolitiken blev systematisk. De som gifte sig i Lederhosen och Dirndl fick en dusör av staten. Oktoberfest var ursprungligen en gåva av överheten till folket, som tacksamt tog emot, dansade Watschentanz och var stolt över att känna sig bättre än grannfolken. Denna folkloristik blev ett enormt framgångsrecept. Turister världen över associerar Bayern med sinnlighet, njutning och gemytlighet. Kvinnliga kvinnor och manliga män. Max II kläckte storytelling som marknadsföringsmetod tvåhundra år före sin tid. Bayern – både delstaten och fotbollslaget – har lyckats lura oss alla att Lederhosen, Oktoberfest och »mia san mia» (vi e som vi e) är gamla bevarade ur-bajuvariska traditioner, när konceptet i själva verket är centralt förordnad fantasiproduktion. Det bayerska kungahusets slott Neuschwanstein var före Disney på fler än ett sätt.

Relikdyrkan. Identitetspolitiken vore inte komplett utan religionen. Man återinförde religiösa riter efter 1800-talets sekularisering, och skapade en effektiv treenighet av folk, stat och kyrka. Relikdyrkan, passionsspel och vallfärdande blomstrar än i dag. Söders krucifixpåbud är bara konsekvent.

Stackars Merkel. Bråkstaken Seehofer är utsedd till den nya titeln Heimatminister på förbundsnivå. Blotta ordet Heimat har en lätt unken doft, en blandning av ovädrat fosterland och gullig hembygd. Kanske populistiska AfD hålls i schack – men de kan å andra sidan förflytta sig ännu längre högerut då CSU redan gjort lättare former av främlingsavoghet salongsfähiga.

Bayerns pendel går just nu i riktning stormakt. Om mönstereleven spänner strängarna så de brister, är det bara för bråkstaken att samla ihop det som blivit kvar och igen vända sig inåt. För som den gamla kabarévitsen går: I Bayern finns det för närvarande ingen överhängande risk för ett utbrott av demokrati.