Bokhyllan

”Visa mig din bokhylla, och jag säger dig vem du är” är säkert en överdrift. Som fingeravtryck betraktat hör ens bokhyllor dock till de tydligaste. Och bättre frön till samtalsämnen på fester får man leta efter: Är värdinnan marxist? Utsvävande? Berest? Traditionalist?

Kaj Arnö tar ett steg tillbaka in i den analoga kunskapsvärlden via bokklenoder samt impulsköp.

Kaj Arnö tar ett steg tillbaka in i den analoga kunskapsvärlden via bokklenoder samt impulsköp.

Min bokhylla är en to-do-lista, en minneslista, ett cache-minne, ett visitkort och en del av min identitet. Förvisso också ett museum, en förvaringsplats, ett referensverk, en del av inredningen. Vore jag mer flummigt lagd skulle jag säga ”en oas av välbefinnande”.

Det fanns en tid då alla inköpta böcker landade på nattduksbordet och alla lästa böcker i bokhyllan. Sortering lite enligt storlek och färg, mera enligt temaområde. Av nödtvång dessutom enligt införskaffningsdatum.

Med tiden har jag finjusterat systemet. Böcker tar så välsignat mycket plats, så litet omlopp i systemet skadar inte. Ta bokhyllan i gästhuset på landet: Den har fått bli slutförvaringsplats för min salig fars samling av science fiction-böcker, en genre som han inte lyckades begeistra mig för. Gästerna får ta för sig och återinföra Isaac Asimov och Ray Bradbury jämte kollegor i böckernas kretslopp.

Processchema. Nattduksbordet är inte stort nog för alla olästa eller halvlästa böcker. Numera har jag ett hyllbräde i arbetsrummet, ett blickfång just på vägen ut, som innehåller lockande specialerbjudanden för aftonens avkoppling. Ett resultat av glupskhet och habegär i bokhandeln, kombinerat med för högt ställda förväntningar. Vad jag med åren lärt mig är att presentera hugskotten på nytt, och därmed återinjicera nyhetens behag i de tidigare impulsköpen.

En annan lättillgänglig bokhylla har mina språkböcker på paradplats. Svenska Akademiens ordlista förstås, men oftare bläddrar jag nog i de tyska och franska ordböckerna från 1976. Vill man uttrycka sig nyansrikt räcker inte Google Translate till, och mina gamla ordböcker tar inte omvägen via engelskan.

Sällan favorit i repris. De skönlitterära böckerna intar inte längre någon paradplats. De flesta förblir engångsböcker och bör sättas i omlopp. Av nostalgiska skäl har jag återläst ”En resa till jordens medelpunkt” ett halvdussin gånger, så några Jules Verne får nog hållas i en av mig själv förvaltad bokhylla fram till mitt arvskifte, tillsammans med väldigt få klassiker. Hur mycket jag än njutit av Henning Mankell, Jan Guillou, Mari Jungstedt, Åsa Larsson eller Stieg Larsson, blir inte mången av dem omläst. Det skulle i så fall vara som jämförelse om jag läser samma bok i översättning för att förkovra mig i ett annat språk.

Omdömet att välja hur bestående de andra böckerna ska vara är svårt att utveckla. Visst är det bra att bokhyllan påminner mig om mina intressen och mina mål, att den skapar kontinuitet i en ombytlig värld. Ballasten måste dock rensas bort, helst årligen. Speciellt i IT-världen är böckernas livslängd mycket kort. ”A Discipline For Software Engineering” av Watts Humphrey, okej. Men ”An Introduction to Database Systems” av C. J. Date är redan inne på sin åttonde upplaga. Inte ens ”Code Complete” av Steve McConnell var så fullständig som namnet lät antyda, och har utkommit i en andra upplaga. Fast de är ändå hållbara verk. Att låta en bok om ”Cloud Computing” samla damm är lönlöst. Då är management-böckerna betydligt mer hållbara.

Skyltfönster. Reseböckerna är en annan femma. ”Turen går till Paris” från tidigt 1960-tal är rätt skoj att bläddra i, men ska man få konkreta idéer kring nya resmål bör böckerna helst ha prisangivelser i euro och förslag till bloggar som ännu finns. Inte ens reseböckerna blir långlivade.

Om man då kommit till slutsatsen att majoriteten av alla ens böcker är färskvara, gäller det att klura ut den enskilda bokens bäst före-datum. Oftast är det ”bäst före jag läst slut den”. Men det vill åtminstone jag själv inte alltid inse, med påföljden att bokhyllan sväller och måste gallras. Varje rensning av bokhyllan blir sedan en blandning av frustration och glädje. Vilket fynd, denna guldklimp blir jag att bläddra i! Varför köpte jag den här? Nänns jag göra mig av med denna gamla favorit, eller ska jag ta den till landet?

Om man betraktar bokhyllan som en del av ens offentliga ansikte, måste hyllvården också omfatta två andra discipliner: Påfyllnad av skrytböcker och bortrensning av pinsamheter. Men fyller man på med olästa böcker blir man lätt fast. Och lite beroende på ens umgängeskrets kan det vara svårt att chocka vänkretsen. Fifty Shades of Grey får inte många att rodna längre. Åtminstone jag betraktar bokhyllan som ett skyltfönster mot innehavarens själ.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*