Nej, det borde vi förstås inte. Men mången företagare skulle knappast ha något emot det. I varje fall inte den kommers som julen för med sig.

I tider av överkonsumtion och klimatkris och what not är det kanske inte det mest korrekta att sukta efter ännu mera konsumtion, men personligen gillar jag stort veckorna innan jul då det är trångt på gator och i butiker. Trots att framför allt julmarknadsföringen som kör i gång ett par månader före högtiden kan te sig något enerverande.

Men faktum är att julhandeln är nödvändig, eller i varje fall rejält viktig, för nästan alla företagare – stora som små – som försöker sälja något åt konsumenter. Har själv ett pyttelitet företag vars huvudsyssla är att tillverka och sälja brädspel: 58 procent av all försäljning sker under november och december, och räknar man med januari – då återförsäljarna fyller på lagren efter julhandeln – ökar procenten till 66.

En aktör i samma bransch, men med ganska exakt 100 gånger större omsättning, berättade att julhandeln står för en tredjedel – återstående tio månader står tillsammans för två tredjedelar. Liknande siffror, även om de inte är riktigt lika krassa som undertecknads.

En regnig tisdag i slutet av januari flanerar jag omkring i Helsingfors södra stadsdelar. På Fredriksgatan och Högbergsgatan – stadens mer kända boutiquegator – är butikerna mestadels tomma på kunder. I vart och vartannat skyltfönster finns realappar som lockar med rabatter på i bästa fall upp till 80 procent. Några butiksbiträden tittar hoppfullt upp när de ser mig kika in genom de inbjudande fönstren, men tittar snabbt ner igen på sin telefon när de inser att jag bara fönstershoppar.

Det känns som att de små, privata klädbutikerna, skoaffärerna och inredningsbodarna har det kämpigt. Köper folk fortfarande sina skodon från små, sympatiska stenfotsbutiker som den 1965 grundade Kenkä-Pekka? Jag hoppas det, men befarar att kundmassorna först flydde till de stora kedjorna i centrum, och nu håller på att överge även dem till förmån för den förbannade näthandeln som i sin billighet och effektivitet tar kål på de fysiska butikerna.

Det är förstås en annan femma men i viss mån ändå samma sak: Var är alla postkontor? Var är alla bankkontor? På nätet, förstås! Vilken fråga.

Däremot känns det som att vinnarna består av å ena sidan restauranger, caféer och hotell, å andra sidan diverse skönhetssalonger och barberare. Utan att ha forskat i saken dess mera vågar jag påstå att de som säljer tjänster i genomsnitt klarar sig bättre än de som säljer varor. Förutom kanske just livsmedel – dem klarar vi oss inte utan, precis som namnet säger.

På samma sätt som en viss form av skuldmedvetenhet kan ge sig tillkänna när man kallt går förbi en tiggare, känner jag något av en plikt, ett ansvar, att understödja småföretagare.

Eftersom jag inte är någon storshoppare vad exempelvis kläder beträffar, drar jag mitt strå till stacken genom att investera själsligt i en daglig cappuccino. Företrädesvis från en icke-kedja. Kravet är ändå att espresson tillreds på ort och ställe – inga maskinvarianter här, inte! (Tar mig friheten att namedroppa några personliga favoriter: Päiväkahvibaari i Trä-Vallgård och på Slakthusområdet, Cafetoria i Tölö, Sävy i Berghäll, Kaffa Roastery i Rödbergen, Bon Temps i Mejlans, Tarina i Munksnäs, Roihuvuoren Rio i Kasberget …).

Det optimala är att den som tar emot pengarna är den som äger företaget. Att kocken eller servitören är den som äger restaurangen. Att det finns så få mellanhänder som möjligt.

Av samma orsaker försöker jag undvika att handla i köpcenter: det finns andra, mindre butiker som har ett större behov av mina surt förvärvade slantar. Måhända är jag något av en nostalgiker – man kunde nästan säga bakåtsträvare – men en del av mig skulle gärna leva på 1960-talet när man köpte kött från charkuteriet, papper från pappersaffären och mjölk från mjölkbutiken.