Bra nog är bra nog – IPv6 och 5G

Jag sitter och skriver denna kolumn ombord på KLM:s Airbus 330 på väg hem från ICANN64-mötet i Kobe, Japan. Den här gången skedde där inget riktigt minnesvärt, men många av oss tänkte tillbaka på INET93, för 26 år sedan. INET93, ofta kallat ”Kobe-upproret”, var en betydande vändpunkt för nätet på många sätt. Där tog man steget att officiellt deklarera att TCP/IP, inte ISO/OSI-protokollen, var den enda rätta protokollfamiljen för nätet. Det var också startpunkten för Internet Architecture Board (IAB), och Internet Society (ISOC) som administrativ ägare av Internet Engineering Task Force (IETF) som definierar Internet-standarderna.

Nätpionjären Johan ”Julf” Helsingius har verkat som IT-entreprenör sedan 1980-talet.

4,3 miljarder adresser – inte tillräckligt? Samtidigt började man också diskutera problemet med IP-protokollets 32-bits adressformat, som begränsade antalet adresser till 4,3 miljarder. 1993 var man nog ganska långt ifrån att behöva så många adresser, men adresserna var mycket ojämnt och ineffektivt fördelade (organisationer som IBM och MIT hade fått tiotals miljoner adresser var), och man började inse att antalet adresser kunde bli en begränsning. Därför startade man en arbetsgrupp, “IP Next Generation” (IPng), som år 1996 ledde till en ny IP-standard, IPv6.

Populariseringen har gått trögt. Det är alltså 23 år sedan IPv6 väntades ersätta den ”gamla” versionen IPv4, som varit i bruk sedan början på 80-talet (IPv5 var ett kortvarigt, specialiserat experiment). Trots att nätet nu har levt längre med IPv6 än utan, använder fortfarande 75–80 procent av nätets trafik IPv4, även om största delen av nätverken och utrustningen stöder IPv6, och trots många kampanjer för populariserande av IPv6.

Vad gick fel? I sin iver att korrigera brister i IPv4, gjorde IPv6-gruppen de klassiska misstagen som ofta besvärar den andra versionen av system. I stället för att fixa de största problemen på det enklaste och mest kompatibla sättet, strävar man ofta till perfektion och försöker fixa för mycket. Resultatet blir komplicerat och försenat.

Permanenta nödlösningar. Under tiden utvecklades andra lösningar. Första steget var att adresserna fördelades bättre. Nästa steg var Network Address Translation – NAT. Ett av de ursprungliga principerna för nätet var att alla adresser, datorer och användare var jämlika, och alla kunde fritt kommunicera med varandra.

NAT baserar sig på insikten att största delen av trafiken är osymmetrisk. En server behöver en unik adress på nätet, något som en PC eller telefon inte behöver. NAT i vår hemrouter gör det möjligt för alla våra telefoner, datorer, tabletter och andra grejer att dela på en IP-adress. Carrier-grade NAT (CGN) gör detsamma i större skala, till exempel med alla kunder av en mobiloperatör.

Så länge det fungerar… I det här fallet har bra nog varit bra nog, och såväl användare som nätverksoperatörer har saknat motivation att gå igenom den besvärliga processen för att flytta över till IPv6 – och så länge det finns användare och tjänster som använder IPv4 så stöder operatörerna den gamla standarden. Det är bara nu när nya IPv4-addresser verkligen är slut, samtidigt som det kostar mycket att köpa ”andrahandsadresser” som det blivit intressant för operatörerna att byta över.

Dyra misstag? Det här får mig att undra över den nuvarande entusiasmen över 5G mobilteknologin, som kräver omfattande investeringar i ny utrustning, system, nätverk och processer. Är nyttan tillräckligt stor? Vad gör 5G egentligen som 4G inte ger oss? Alla exempel jag ser är antingen ganska marginella och specialiserade applikationer, eller saker som fungerar lika bra med 4G. Vi har hört samma argument tidigare, först om 3G, sedan 4G. Finns det kanske en risk att 5G blir en likadan enorm felinvestering för mobiloperatörerna som UMTS-spektrumlicensauktionerna var i tiden?

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*