Brexit: Därför gick det som det gick

Den sista januari detta år gjorde Storbritannien historia, om än på ett minst sagt tvivelaktigt sätt, genom att bli det första landet att lämna EU. Också för EU, som hittills har kunnat välja och vraka bland hugade nya medlemsländer, handlade det om ett historiskt ögonblick: det är trots allt inte vilket medlemsland som helst som valt att lämna unionen, utan EU:s näst största ekonomi och starkaste militärmakt. På båda sidor av Engelska kanalen har de historiskt bevandrade kanske också noterat att det västromerska rikets sönderfall fick sin början i provinsen Britannien, vars invånare hårdnackat vägrade att acceptera den romerska varianten av europeisk integration.

Christer K. Lindholm är nationalekonom och ekonomikolumnist.

Det är med andra ord föga överraskande att de bakomliggande orsakerna till en så pass spektakulär händelse har stötts och blötts såväl i offentligheten som i universitetens forskarkamrar. Det finns ändå en viktig, för att inte säga avgörande bakgrundsfaktor som i stort sett har ignorerats i den offentliga diskussionen, nämligen det utbredda och fullt legitima ekonomiska missnöje som fick miljoner brittiska väljare att i ren frustration lägga sin röst på brexitsidan i folkomröstningen 2016.

Brexitstöd i forna industriområden. Sambandet mellan ekonomiskt missnöje och stöd för brexit framgår tydligt ur det regionala röstningsbeteendet. I mellersta och norra Englands en gång så blomstrande industriområden, som ända sedan 1980-talets snabba och tidvis brutala ekonomiska strukturomvandling har plågats av en arbetslöshet som (med undantag av East Midlands) ligger rejält över det nationella genomsnittet, var väljarstödet för brexit 6–7 procentenheter högre än i Storbritannien som helhet. Samma områden drabbades för övrigt också särskilt hårt av de radikala nedskärningarna i det sociala skyddsnätet som David Camerons regering genomförde i början av det förra årtiondet – efter att först ha använt betydande summor av skattebetalarnas pengar för att rädda de brittiska storbanker som genom sin fartblindhet bidragit till den ödesdigra finanskrisen 2008–2009.

Enligt en forskningsrapport som publicerades vid University of Warwick år 2018 kan faktiskt regeringen Camerons nedskärningar ensamma ha avgjort folkomröstningen år 2016 till brexitsidans fördel (T. Fetzer: ”Did Austerity Cause Brexit”, CAGE Working Paper 381, University of Warwick, 2018). Det var ändå inte bara i mellersta och norra Englands ekonomiskt akterseglade krisregioner som väljarna hade anledning att känna sig missnöjda med sin personliga ekonomiska situation.

Krympande köpkraft i åtta år. Vid tiden för brexitomröstningen hade den brittiska genomsnittslöntagarens köpkraft nämligen sjunkit oavbrutet i hela åtta år. Det här är den längsta oavbrutna perioden av sjunkande reallöner Storbritannien har upplevt sedan 1860-talet, vilket inspirerade självaste centralbankschefen Mark Carney att i ett av sina tal citera Karl Marx. En av Marx huvudteser – som han delvis baserade på sina egna observationer av löneutvecklingen i 1860-talets England – var ju som bekant att reallönerna i en kapitalistisk ekonomi obönhörligen skulle sjunka till den nivå som motsvarar existensminimum.

Den bedrövliga reallöneutvecklingen ter sig desto märkligare mot bakgrunden av att Storbritannien, vid sidan av USA, var den västerländska ekonomi som snabbast återhämtade sig från den globala krisen 2008–2009. I det här avseendet verkar den brittiska ekonomin ha blivit ett offer för sin egen framgång, då den snabba återhämtningen lockade till sig ett exceptionellt stort inflöde av arbetskraft från andra EU-länder vilket i sin tur bidrog till att pressa ner lönenivån. Även om den ekonomiska expertisen inte är enig om hur mycket det här inflödet av arbetskraft faktiskt har bidragit till den negativa reallöneutvecklingen är det ändå lätt att förstå att kontrollen över de egna gränserna och möjligheten att begränsa arbetskraftsinvandringen från det övriga EU blev ett så starkt argument i brexitsidans kampanj inför folkomröstningen.

Det är med andra ord ingen överdrift att påstå att det utbredda och fullt berättigade ekonomiska missnöjet inom stora delar av den brittiska väljarkåren blev den utslagsgivande faktorn i folkomröstningen 2016. Med tanke på Storbritanniens – och framför allt den brittiska demokratins – framtid är den stora frågan hur de här desillusionerade och frustrerade väljarna kommer att reagera då de upptäcker att de hamnat ur askan i elden.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*