Dags att införa minimilön

Innan höstens arbetsmarknadsförhandlingar ens hade hunnit komma igång ordentligt lamslogs Posten av en strejk som, i kombination med stödstrejker riskerar att stå hela samhällsekonomin dyrt. Orsaken till strejken är Postens beslut att överföra 700 anställda inom pakethanteringen till ett annat, ur arbetsgivarens synvinkel fördelaktigare kollektivavtal, vilket för de berörda postanställda skulle innebära en lönesänkning på ungefär 30 procent. Det är med andra ord inga småsaker det handlar om, i synnerhet som medellönen för pakethanterarna bara ligger aningen över 2 000 euro i månaden.

Christer K. Lindholm är nationalekonom och ekonomikolumnist.

Det är i och för sig inte första gången Posten ägnar sig åt den här sortens ”avtalsshopping”: redan år 2017 flyttades tidningsutdelarna över till det nygrundade dotterbolaget Posti Palvelut, och därmed till ett annat kollektivavtal som innebar en lönesänkning på ungefär en fjärdedel. I det här fallet var utgångslönen dessutom betydligt lägre, mellan 1 200 och 1 500 euro i månaden, vilket innebär att det i praktiken har blivit omöjligt framför allt för huvudstadsregionens postutdelare att leva på sin lön.

Lika lön för lika arbete. Roten till problemet – för att det ur de anställdas synvinkel handlar om ett problem råder det inga som helst tvivel om – är att vi här i Finland inte har någon lagstadgad minimilön. I stället fastställs minimilönenivån genom de kollektivavtal som respektive branschers arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer har förhandlat fram. Problemen uppstår då det inom en och samma bransch, som i fallet med hanteringen och distributionen av paket, finns arbetstagare som tillhör olika fackförbund, och som därmed omfattas av olika kollektivavtal, vilket i klartext betyder att såväl minimi- som medellönenivån för samma arbete kan variera betydligt. I sådana fall är det möjligt – och fullt lagligt – för arbetsgivaren att sänka lönekostnaderna genom att flytta över sina anställda, eller en del av dem, till det ”billigaste” kollektivavtalet inom branschen.

Det nuvarande systemet strider således mot principen om lika lön för lika arbete i och med att det tillåter stora skillnader i såväl lön som arbetsvillkor mellan arbetstagare som i praktiken utför exakt samma arbete. Ett betydligt bättre alternativ skulle därför vara en lagstadgad, nationell minimilön som gäller alla arbetstagare, oavsett vilket fackförbund de tillhör och vilket kollektivavtal de omfattas av. För arbetsgivarna kunde en lagstadgad minimilön i vissa fall innebära högre lönekostnader, men samtidigt skulle den minska risken för utdragna och kostsamma arbetsmarknadskonflikter i samband med byte av kollektivavtal. Lagstadgade och allmängiltiga minimilöner tillämpas dessutom i många av världens största och mest framgångsrika ekonomier, bland annat i Tyskland som inte precis gjort sig känt för några större problem med sin internationella konkurrenskraft.

Förhandlingar på företagsnivå. Också för arbetstagarna skulle en lagstadgad minimilön innebära en förbättring jämfört med det nuvarande systemet i och med att den skulle eliminera den osäkerhet plötsliga byten av kollektivavtal innebär. I motsats till vad som ibland hävdas finns det inte heller någon reell risk för att införandet av en nationell minimilön, förutsatt att den sätts på en rimlig nivå, skulle ha en negativ effekt på sysselsättningen; i själva verket kan nettoeffekten på sysselsättningen mycket väl visa sig vara positiv.

Att minimilönen i dag fastställs genom branschvisa kollektivavtal utgör nämligen det största enskilda hindret för att flytta ner arbetsmarknadsförhandlingarna på företagsnivå, eftersom det för arbetstagarna skulle innebära en reell risk för lönedumpning. Med en lagstadgad minimilön skulle den här risken, om inte helt och hållet elimineras så åtminstone minska betydligt, vilket skulle göra förhandlingar på företagsnivå betydligt lättare att acceptera. Även om uppskattningarna av hur mycket en övergång till förhandlingar på företagsnivå skulle förbättra sysselsättningen råder det inga som helst tvivel om att nettoeffekten skulle vara positiv – och om vår nuvarande regering vill nå sitt mål att höja sysselsättningsgraden till 75 procent är varje åtgärd som förbättrar sysselsättningen väl värd att ta tillvara!

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*