Debatt: Ett land, två folk (eller attityder)

Johan Hultkrantz är placeringsmäklare och businesstenniscoach i Helsingfors.

I denna debattartikel erbjuder jag tabubelagda betraktelser ur en inflyttad rikssvensks ögon. Vid riksdagsvalet 2015 röstade totalt 39 procent av finländarna på Centern eller Sannfinländarna. Räknar vi bort de fyra–fem största städerna i Finland så lägger runt 50–60 procent sin röst på något av dessa två partier. I Sverige röstade däremot 19 procent av svenskarna på Centern eller Sverigedemokraterna i valet 2014, ett understöd som är mindre än hälften av motsvarande i Finland. Det säger en del om graden av konservatism.

Ovetenskaplig språkbarometer. I november träffade jag en känd svensk riskkapitalist på ett börsseminarium, han var på besök i Helsingfors. Han var uppe i S:t Michel veckan före och tyckte det var konstigt att det varken gick att tala engelska eller svenska där. Jag sa till honom ”välkommen till det finska Finland!” Trots att jag har bott i Finland i över 21 år så har jag besökt
rätt få medelstora eller större städer där det endast talas finska. Det vill säga tills det senaste halvåret då jag har besökt det finska Finland. Nu känns det som om jag börjar förstå vad som är fel med delar av detta land. Jag tror inte på de vanliga (bort)förklaringarna till att ekonomin inte växer; fel strukturer, för höga löner, för långa semestrar, för bra socialskydd eller självgodheten som utmynnade i Nokias svidande krasch.

Hungern saknas. Åk bil, buss eller tåg 60 minuter från Helsingfors så ändras det mesta. Den faktiska registrerade arbetslösheten (enligt Arbets- och näringsministeriet) på de flesta finska orter är 15–20 procent. Ofta är det helt omöjligt att kommunicera på svenska, i de flesta fall svårt också på engelska. Jämför med Svenskfinland där de flesta talar minst de båda inhemska språken, oftast också engelska.

Inte behöver man se ut som en Stockholmssnobb eller finlandssvensk från södra Helsingfors men det finns skillnader i hur man går omkring och vilken stil man har. Jag minns ett bra skämt som komikern André Wickström hade för cirka 10 år sedan: när han uppträder på medelstora orter i Finland så tycker de att han är ”snobb bara för att hans kläder är rena”.

En av mina närmaste affärsvänner har haft mycket höga befattningar på Finlands största försäkringsbolag, han har varit regiondirektör för 4–5 olika regioner och har sett hela Finland under 15 år. Trots att han är helt finsk och uppvuxen i Lappland så är han extremt kritiskt till attityderna hos många av dem han träffar. Hur kan man förstå vad som händer i världen när man inte kan några andra språk än finska? Hur kan man nå tillväxt och framgång om man är nöjd som det är? Varför strävar så många bara efter grundtrygghet och verkar livrädda för risker? Varför tänker man i dag i snarlika banor som för 15–20 år sedan?

Tidig urbanisering. Nu tänker läsaren säkert att situationen väl är densamma i Sverige. Sverige har skämtsamt kallats för ”ett av världens modernaste länder” (enligt SVT-programledaren och populärhistorikern Fredrik Lindström 2006). Den stereotype svensken är – i den gemene finländarens ögon – överdrivet mån om sitt utseende och sin stil. De talar bättre engelska. Över 40 procent av befolkningen bor i Storstockholm, Storgöteborg eller Stormalmö medan motsvarande siffra för Finland är runt 28 procent (Helsingfors-Esbo-Vanda, Tammerfors samt Åbo), eftersom
den finska urbaniseringen började sent. I större städer finns det bättre service och när de växer (medan landsbygden avfolkas) så ökar konkurrensen i yrkeslivet vilket gör att man måste vara ’bättre och smartare’ för att klara sig.

Under sent 1800-tal bodde tre procent av jordens befolkning i städer. Fram till 2045 kan andelen stiga från dryga 50 till 70 procent, kunde vi läsa i Forum i juni. All forskning tyder på att ”produktivitet, konkurrenskraft och innovationer föds där människor bor, jobbar och umgås tätt.” Alltså företrädesvis i större städer, som präglas av öppna attityder och en framåtanda.

Bekvämlighet föder lättja.
Avslutningsvis vill jag citera en kompis som spelar i vårt fotbollslandslag sedan många år tillbaka. Hans motto är; ”Se till att du är galen och hungrig så når du mycket längre än om du är rationell och mätt”. Alltför många, i synnerhet på finska orter långt från kusten verkar i mina ögon rätt så konservativa i sina värderingar, drivna av en längtan efter grundtrygghet (men inte mer) och föga intresserade av att ta in externa intryck. Detta tror jag personligen utgör ett av Finlands största problem. Attityder spelar en roll. Men det är tabu att tala om sådant offentligt. Det vore dags för oss alla att våga vara mer moderna och innovativa, oavsett var i Finland vi bor!

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*