Den demokratiska akilleshälen

Svag punkt. Populistiska giftpilar har tvingat den liberala demokratin i försvarsposition. Bild: Economist/Jon Berkley

Den moderna demokratin med fri och lika rösträtt har cirka hundra år på nacken. Blir det en historisk parentes?

Europa är långt ifrån vaccinerat mot auktoritära alternativ till folkstyre. En kartläggning av Bloomberg visar att populistiska radikalhögerpartier inom Europa ligger på den högsta nivån på 30 år, på 16 procent i snitt, jämfört med 5 procent år 1997.

Europa överlevde två världskrig och motstod totalitarismens lätt­begripliga men intellektuellt tunna lösningar. År 1945 stod demokratin inför en ny vår. Vilka överlevnadschanser har då demokratin i dag: populismens, den auktoritära lag-och-ordning-radikalhögerns, identitetspolitikens och nativismens (vi-och-dom) tidevarv?

År 1989, vid kalla krigets slutskede, hävdade författaren och professorn Francis Fukuyama i tidskriften The National Interest att den liberala demokratiska kapitalismen hade segrat och utgjorde ”slutpunkten” för mänsklighetens ideologiska utveckling. Västlig liberal demokrati väntades bli den ”universella och slutliga” samhällsformen. På senare år har vi sett att demokrati inte oundvikligt följer av tidens gång. Odemokratiska regimer och idéer gör comeback.

Millennials. Det är 150 år sedan demokratin i form av allmänna val började spira i Europa. Likaså styrdes Tyskland och Italien för drygt 70 år sedan av fascister.

I dagsläget lyckas auktoritära regimer, högerpopulister samt struntmedier i symbios urgröpa det sociala förtroendet, sprida apati och utlova skenlösningar på invecklade problem. Men för att undvika maktkoncentration hos en elit eller hos snäva special­intressen måste rätten att stifta lagar ligga i alla medborgares händer.

Varje år producerar The Economist samt det obundna forskningsinstitutet Freedom House index som mäter graden av demokrati. Febertermometern visar en oroväckande trend. Medan världen i allmänhet blev mer demokratisk under årtiondet efter det kalla kriget så har utvecklingen nu tagit en auktoritär riktning. Vissa tidigare demokratiska länder blir icke-demokratiska, demokratier blir mindre demokratiska.

Nostalgi för konflikt. År 2015 var enligt Freedom House det ”tionde året i följd av nedgång i global frihet”, alltså avtagande politisk frihet och pressfrihet. Antidemokratiska attityder tilltar: färre än hälften av ungdomar inom Generation Y (födda efter 1982) i Kanada, USA och Australien tror enligt ett antal enkäter att demokrati är att föredra, eller att folkstyre är nödvändigt för att skapa social rättvisa.

År 2016 fanns få ljuspunkter, enligt The Economist, som öppet talar om demokratins kris. Speciellt oroväckande är utvecklingen i Östeuropa, även USA rankas numera som en ”flawed democracy”, bristfällig demokrati.

I sin uppsats från 1989 beklagade sig Fukuyama över att mänsklighetens historia skulle utmynna i ett förvaltande av ett museum. Han efterlyste konflikt. ”Perhaps this very prospect of centuries of boredom at the end of history will serve to get history started once again”. Vi lever åtminstone i intressanta tider. 

Torsten Fagerholm text

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*