Den självutnämnde förmyndaren

Peace, love and understanding. Europa visar att det går att kombinera frihet och ansvar inom alkoholpolitiken. I Finland tror man tvärtom.

Finne! Blicka västerut – släpp den neurotiska hållningen till alkohol som låser in oss i ett självförvållat sprithelvete.

Under sommaren deltog jag i en rockkonsert i Berlin och besökte en hårdrockfestival i Sverige. I bägge fallen frapperades min interna finne av att besökarna strosade fritt omkring med läskande humledrycker i näven.

Mitt indoktrinerade samvete kittlades av instinktiva skuldkänslor. Jag greps av en absurd oro samtidigt som jag vid scenen avnjöt ett glas lokalproducerad maltdryck eller mojito, och headbangade till distade elgitarrer.

Varför känns en otvungen relation till njutningsmedel så främmande?

Total kontrast. I Sverige erbjöd festivalen vattenbägare med sloganen ”Varannan vatten”. Metallfans i läder, patronbälten, tatueringar och näspiercingar köade för att säkra vätskebalansen mellan varven. På tre dagar mötte jag en endast en handfull synbart packade fans. Inget störande eller högljutt beteende, inget trampade på tårna, ingen armbågstaktik. Kontrasten till den finska konsertupplevelsen var närmast total.

Det är ett tag sedan finländarna bytte ut en dunk hembränt mot en sexpack öl. Men fortfarande präglas den vildvuxna finska alkoholpolitiken av dubbla spår, sidospår och villospår.

Alkoholskatten chocksänktes 2004, då Estland med unionens lägsta spritskatt skulle bli EU-medlem. Snart följde larmrapporter om fler alkoholskador, dödsfall och våldsincidenter. Nu diskuteras begränsade öppethållningstider för krogar och utspätt mellanöl.

Parallellt har Sverige genomfört en betydande liberalisering av nöjesliv och alkoholförsäljning – utan att våld, sjukdomar och dödlighet ökat som befarat. Därmed ifrågasätts relevansen i restriktioner och monopol.

Dock fortsätter Finland att råsupa, kanske eggas vi av vår hycklande spritpolitik.

Social konstruktion. Redan 1995, då EU gjorde alkoholen i Finland billigare och mer tillgänglig, fruktade experter att folket skulle supa ner sig och ta fram kniven. Avreglering varvades med upplysning.

Alkoholproblemet är delvis en social konstruktion, inte ett objektivt faktum. På 1950-talet uppfattade det officiella Finland sättet att berusa sig som ett problem, och svaret hette svaga drycker. På 1960-talet började restriktionerna luckras upp och upplysningen satte igång. På 1970-talet definierades totalkonsumtionen som problemet, medan priserna och försäljningen reglerades.

Tack vare fri införsel kan vi nu bekanta oss med exotiska, kvalitativa drycker. Vi har börjat dricka mer öl och vin samt mindre starksprit. Ändå skördar alkoholen talrika offer.

Höga skatter sporrar oss att hämta hem allt mer sprit från utlandet. Enligt THL (Institutet för hälsa och välfärd) ökade den privata införseln med 27 procent under tidsperioden maj 2013 till april 2014. Omvandlat till hundraprocentig alkohol innebär det 9,3 miljoner liter – ren sprit! Samtidigt äger drickandet allt oftare rum utanför krogen, bortom social kontroll.

Attitydproblem. De verkliga missbrukarna kommer man inte åt via reglering – de sjukligt beroende tillfredsställer sin självförstörelse oavsett.

I försöken att komma åt alkoholens avigsidor: illamående, passivitet, våldsbrott, rattfylleri, sjukfrånvaro, kroniska sjukdomar, förkortad livslängd, samt en taskig uppväxt för alltför många barn, behandlas den skötsamma majoriteten som undersåtar.

Skattepolitiken borde stöda restaurangföretagarna och ge skattepengar. Behövs striktare lagar för alkoholrelaterade brott och ännu större insatser för riskgrupper?

I en modern stat tillåts människan hantera sin ökade frihet och bära ansvar. Är det dags att myndigförklara finländarna, tillåta vinförsäljning i dagligvaruhandeln?

Trauma. Den 5 april 1932 öppnade Oy Alkoholiliike Ab, efter 13 års förbudslag. Mer än 82 år senare har mentaliteten hos myndigheter inte tagit det slutliga steget in i 2014. Majoriteten kan hantera sitt drickande, om den tillåts. Efter en några års övergångsperiod kanske beteendet börjar likna Centraleuropa, där alkoholkonsumtionen är mindre trots lägre skatt, större tillgänglighet och brist på monopol.

Förbudstiden verkar ha gjort ett mentalt sår i vår kultur. Centralstyrning ger motreaktioner som hamstrande och överdoser. Vi behandlas som barn som får en eftertraktad godispåse på lördag, och slukar den i ett huj. Förbjuden frukt lockar, stigmatiserande förväntningar blir självgenererande.

Myndigheterna behandlar oss som potentiella barbarer som griper varje chans att halsa en flaska starksprit, slå frun eller barnen, knivhugga supkompisen och somna på soffan med en brinnande cigarett. Då lär vi aldrig att ta ansvar för oss själva och varandra.

Matmissbrukare. Se på skadeverkningarna från fet mat, salt och socker. Matmissbrukare orsakar sig själva diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, orsakar hål i statskassan. En konsekvent rusmedelspolitik skulle begränsa tillgången till skräpmat, kanske chockhöja matmomsen. Men vem vill bo i ett trygghetsknarkande förmyndarsamhälle?

Majoriteten, tillsammans med smakentusiaster som vurmar för småbryggerier, kan hantera en friare alkoholpolitik utan att bli raglande alkoholister. På kuppen skulle Finland bli ett friare och roligare land.

Anno 2014. Staten gör det till sin plikt att likt en barnträdgårdslärare se till att medborgarna inte skadar sig själva. Men endast via individuell frihet lärs ansvarstagande ut.

Vi lever med öppna gränser, fri handel och internet. Lägre skatt på viner och öl skulle minska hamstrandet av finesslös, massproducerad sprit. Främja kvalitet och nischprodukter framom mängd, gynna ett smalare och bättre sortiment som hakar på mattrender.

Civilisation går inte att lagstiftas fram.

Torsten Fagerholm text &  bild

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*