Det splittrade kungariket

Tillbakablickande stolthet. Att spela på emotionella, patriotiska strängar blev en dundersuccé för Leave-kampanjen.

Snart 1 000 dagar efter brexitomröstningen är det brittiska samhället starkt polariserat, ett tillstånd som rentav kan bli permanent.

Vårterminen i Westminster satte i gång med en rivstart då utträdesöverenskommelsen som premiärminister Theresa May hade förhandlat fram med EU röstades ned av underhuset den 15 januari. Att ”May’s deal” förkastades blev ännu ett bevis – om det nu behövdes ett sådant – för att Storbritannien är ett land i kris.

I parlamentet såväl som utanför ligger leavers och remainers i luven på varandra även fortsättningsvis. Ett som förenar de två motståndarsidorna är en djupt hållen övertygelse om vad de inte vill se hända framöver. Desto svårare tycks det vara att komma fram till vad de faktiskt vill ska hända. Två och ett halvt år efter brexitomröstningen är det brittiska samhället starkt polariserat och det finns inte särskilt mycket hopp för en nära förestående försoning.

”The clock is ticking”. Nederlaget den 15 januari är den största förlust som en brittisk premiärminister någonsin har lidit i parlamentet. Avsaknaden av en godkänd utträdesöverenskommelse betyder att det i skrivande stund är oklart under vilka villkor som landet ska lämna EU. Utträdesdatumet är satt till den 29 mars och som EU:s brexitchefsförhandlare Michel Barnier har sagt upprepade gånger – ”the clock is ticking”. Ett som är säkert är att brexitkaoset inte ser ut att mattas av på länge.

Eftersom läget är så förvirrat kan utträdesdatumet möjligen skjutas på framtiden.

Många är de som hoppas på att utträdet – när det nu än blir av – kommer att markera slutet på brexitkaoset. Dessvärre får nog den skaran ta och tänka om. Sebastian Payne, ledarskribent på Financial Times suckade i en podcast nyligen att brexit ”troligen kommer att prägla hela min karriär som journalist”. Om Payne har rätt i sina farhågor finns det alltså risk för att de djupa splittringar som har uppstått i det brittiska samhället kommer att kvarstå och i värsta fall cementeras över tid. Tilläggas bör att Payne inte än har fyllt 30 år. Brexit är helt enkelt inte en händelse, det är en process som kommer att dominera Storbritannien en mycket lång tid framöver.

Pia Petersson text

Läs hela artikeln i papperstidningen

///

KOMMENTAR

Litet Brexikon

I essän “Politics and the English Language” från 1946 beklagade sig George Orwell över att det politiska språkbruket ofta verkar avsett ”att göra lögner sanna och mord respektabla”.

Inom brexit har det förekommit en hel del vagt och intetsägande språkbruk, med syfte för att förgrumla, förhala och dölja sanningen. Läget är alltså moget för satir. För den galghumoristiskt sinnade kan rekommenderas ”The Story of Brexit” av Jason Hazeley Joel Morris. Spoiler alert: den har inget lyckligt slut.

Med brextremist menas en person som omedelbart vill kapa av alla band till kontinenten, oavsett konsekvenserna. Tyvärr gick det inte att rösta ”Remaybe”. En person som mot all förmodan har tröttnat på bremayhem-lögnerna som Sun, Daily Mail och Daily Express har matat britterna i årtionden kan anlita en brexorcist. Den brittiska regeringens så kallade förhandlingstaktik kan å andra sidan sammanfattas som ”Schrödinger’s Brexit”: man vill ha full suveränitet – och samtidigt behålla alla ekonomiska, praktiska och juridiska privilegier som ett EU-medlemskap medför. Storbritannien befinner sig i ”deep Brexsh*t”.

En mer omfattande begreppssamling kan läsas här: http://timoliver.blogspot.com/2016/11/a-dictionary-of-brexit_17.html

Torsten Fagerholm

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*