En del megatrender är så stora och starka att vi av ren närsynthet inte varse­blir dem. En sådan trend är att livet digi­taliseras. Vad det innebär, med möjligheter och risker, är värt att grubbla över, för vi spelar själva huvudrollen i digitaliseringen av vår egen omvärld. Internationaliseringen kan vi föga påverka. Vårt eget bidrag till global uppvärmning eller miljöförstöring är litet. Med digitaliseringen gör vi ett val, medvetet eller omedvetet, mellan ett aktiv och ett passivt förhållningssätt.

Den uppenbara digitaliseringen gäller musik, film och foto. LP-skivor, VHS-kassetter och filmrullar hör forntiden till. De flesta av oss följer bara med strömmen, som lämnat en del av våra favoriter kvar i analog form. Det digitala som fyller våra smarttelefoner, läsplattor och bärbara datorer är sällan representativt för det som är oss kärast och viktigast.

Vi gör gott i att skilja på två kategorier av digitala alster: Sådant som andra publicerat för allmän konsumtion, och sådant vi själva skapat, eller är skapat just för oss. I grupp ett ingår musik, böcker, filmer och program till vilka någon annan har givit oss begränsade rättigheter, som konsumenter. I grupp två ingår fotografier, filmer och texter, där våra rättigheter i praktiken begränsas mer av sociala konventioner än lagstiftning.

I båda fallen är det vi själva som avgör vilka digitala alster vi väljer att intressera oss för, spara eller slänga bort, hålla reda på, lyssna och se på, säkerhetskopiera, visa för vänner och bekanta. Med dagens lagstiftning är det lite svårt att låta de två kategorierna korsbefrukta varandra; på Brunskärs-Majas och Aspö-Eriks analoga tid var det enklare att kreativt bygga vidare på andras skaparkraft utan att få åtal på nacken.

Jag tror vi digitaliserar både för litet och för mycket. För litet väljer vi ut och digitaliserar våra bästa analoga minnen. Våra hundra eller högst tusen bästa fotografier och filmsnuttar. De mest avgörande artiklarna, breven, avhandlingarna, festinbjudningarna vi skrivit. Det kräver möda, inte bara att identifiera objekten, utan också att omvandla dem i enkelt användbar form.

Rätt litet digitaliserar vi också ljud, koordinater och penningtrafik. Ljudsnuttar sparas mest som en bieffekt vid filmning. Exakta geografiska positioner kan sparas av smarttelefoner och ger mervärde vid idrottsutövning, turism och fotografering. Och kontoutdrag må vara viktiga, men verkar te sig lika inspirerande som skattedeklarationer då det gäller digital upparbetning.

För mycket spar vi digitaliseringens slaggprodukter: förolämpande mejl skrivna i stundens vredesmod, planlöst tagna fotografier och videosnuttar, alla de spår som vårt konsumtionsbeteende lämnar efter sig och som andra utnyttjar för att pracka på oss ännu mer. I värsta fall slarvar vi med lösenorden och får finna oss i att andra mot vår vilja tar makt över vårt digitala liv. I bästa fall städar vi efter oss. Innan vi klurat ut vad det riktigt innebär att sopa rent framför sin egen digitala dörr, hopar sig de digitala smutslagren.

Slutsatsen? Digitaliseringen är en av de megatrender som ställer de största förändringskraven på oss. Våra egna färdigheter måste utvecklas. Om inte, går vi dels miste om digitaliseringens fördelar, dels råkar vi ändå ut för dess nackdelar. Också försnillning, smutskastningskampanjer och inbrott digitaliseras.

Rätt tämjd ger digitaliseringstrenden oss mervärde. Det är enklare än någonsin att skapa ny digital information, med kameror, bandspelare, navigatorer och datorer. Vi har kraftfulla verktyg för förädling och billig spridning av våra digitala alster. Vi har makten att välja vad vi digitaliserar, och därigenom en del av makten över samhällsagendan. Men bara om vi tar initiativet, och inte slökonsumerar vad andra digitaliserat – oavsett om vi piratkopierat det, betalat för det, eller fått det till skänks.

Kaj Arnö

kaj.arno.fi/megatrender