Domedagen

På den gamla goda tiden förkunnades domedagsprofetior av religiösa virrhjärnor eller av lurendrejare som ville slå mynt av en lättrogen publik.

Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.

Nu läser man om västerlandets undergång i New Scientist. Historien lär oss att alla civilisationer har ett bäst före-datum. Tecknen hopar sig på att, tja, det var bättre förr.

Rationella skäl till oro har funnits tidigare. Kärnvapenkrig var ett reellt hot på 1970-talet, ingen vet hur nära ögat det var. Det nya i dag är att mätarna för två nyckelindikatorer på undergång börjar visa rött: förmögenhetsskillnader och sinande resurser. Ena är inte så farligt; båda på en gång är det.

Ordet ”undergång” är i det här sammanhanget inte väldefinierat. Jag talar inte om att mänskligheten dör ut; inte heller talar jag om nästa finanskris av modell 2008. Någonstans där mittemellan, kanske. Och det kan, men behöver inte, handla om just klimatet som jag ojade mig över förra månaden.

Skriften på väggen. Vi har sett rikligt med indikationer på att västerlandet mår illa. Storbritannien valde att brexitera; USA valde Trump. Väldigt känslomässigt. Värdigt 1920-talets Tyskland, inte länder som man trodde hade lager på lager av institutionaliserade säkerhetsnät för ett någotsånär rationellt beslutsfattande.

Italien, Brasilien eller Ryssland har det inte bättre, men där avviker nuläget föga från den politiska traditionen. Den demokratiskt-rationella styrkan i Norden, Tyskland och Frankrike är dessvärre inte heller på topp.

Tänk hur många som inser vartåt det barkar, och hur få gör något åt det. Människan reagerar med sina känslor, inte med förnuftet. Ta Richard Attenborough, som gjort mer än någon annan för att åskådliggöra den biologiska mångfalden för den bildade västerländska allmänheten. Hans senaste serie handlar om hotade arter som med näppe lyckats överleva, men styr långt bort från pekpinnar om vad den bildade allmänheten borde göra för att de ska överleva lite bättre.

Till råga på allt späder annars så förståndiga The Guardian på med en artikel om var man personligen kan träffa på Attenboroughs exotiska arter. Mår de inte bättre utan nyfikna gäster? De kanske inte kan försvara sig lika rationellt och effektivt som urinvånarna på Norra Sentinelön i Andamanerna och Nikobarerna. De visade tydligt att de har andra problem än att gräma sig över att senaste iOS-uppgraderingen är instabil.

Händelsen med stort H. Historien lär oss att en exakt framtidsprognos inte är svår, utan omöjlig. Det som gör att skrällen kan bli stor är att just de som kunde ha möjlighet att göra något åt klimatförändring och populism är de som själva lider sist. De rika länderna (låt oss säga över hälften av staterna i EU) och de rika individerna (låt oss säga över hälften av Forums läsare) har buffererat resurser på ett sätt som gör att de kan leva gott, tills det är för sent. Vi är skyddade från gatukravaller, nedsmutsning, ohälsosam föda och annat bonden i Bangladesh eller gatubarnet i Guatemala råkar ut för. Men få av oss jobbar på att skapa hållbara förutsättningar för västerlandets överlevnad.

Ironiskt är att även de som kunde göra mest ser sig som maktlösa. En bloggartikel i Medium beskrev hur författaren – en forskare med uppgift att hålla ett föredrag om The Future of Technology för en liten grupp av stormrika hedgefond-bankirer – fick idel frågor om hur man bäst beter sig efter the Event. Händelsen med stort H är då samhället bryter samman, och bankirerna var rörande ense om att de inte kan förhindra detta. Så hur förbereder de sig bäst?

Klart att de skaffat sig soluppvärmda hus off the grid med stora mängder mat, klart att de hade säkerhetsstyrkor som håller pöbeln stången så den inte kan plundra matförråden. Men hur kan bankirerna trovärdigt avlöna säkerhetsstyrkorna efter Händelsen, då förmodligen ingen form av pengar är brukbara som motivator att vidmakthålla lojaliteten mot arbetsgivaren?

Ja-a du. Nog har folk problem. Att de klokaste bland de rikaste förbereder sig för Händelsen är klart. Vad kan vi vanliga dödliga göra, då? Är det bara att njuta av musiken som Titanics orkester spelar?

Vi skapar själva historien. Det fina med domedagen är att den inte är inprickad i kalendern. Och programmet är heller inte spikat. Vi kanske kan göra något om vi blir medvetna om stundens allvar. Väljer rationella politiker. Diskuterar ödesfrågor och inte oväsentligheter. Tänker efter. Översätter kloka tankar till känslor som i sin tur kan omsättas i handling.

Romarriket dog ju inte heller helt ut, åtminstone inte plötsligt.

Medan jag grubblar, använder jag mig av min egen resursbuffert och solar mig på Sri Lanka. Skönt och lugnt? Eller statskupp och lidande? Skjuter upp lösningen.

God Jul!

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*