Domedagen

Kaj_Arno

Förmenta megatrender som pekar på en nära förestående domedag har det varit gott om. Och då behöver vi inte alls nedlåta oss att diskutera bondfångartrick av typ mayakalender.

DDT ger oss alla cancer, hette det på 1960-talet. Oljan tar slut, på 1970-talet. Ingetdera skedde. Och under min första resa till Tyskland på 1980-talet såg jag mot förmodan inte en enda av surt regn sönderfrätt skog. Ingen jag känner eller hört talas om har dött i ebola, galen ko-sjuka eller Creutzfeldt-Jakob, svin- eller fågelinfluensa; i aids har förvisso känt folk strukit med, men ingen i min bekantskapskrets. Krigskonflikter har varit förhållandevis regionala och bara en bekant till mig har berörts, i fjärran Georgien. Till och med börskurserna har karpat upp sig, så de närmar sig alla tiders toppnotering exempelvis i Tyskland.

En större uppsättning populära katastrofscenarier har med andra ord varit mer populära än katastrofala.

Betyder det här att vi kan avfärda även dagens orosmoment som övergående företeelser, att smått roat dra sig till minnes om tio–tjugo år? Skall vi sälla oss till den amerikanska tönthögern, som verkar tycka att ömmandet om miljön och pratet om inkomstskillnader eller global uppvärmning är vänstersinnat tjafs som sätter käppar i hjulet för en sund kapitalistisk tillväxt?

Det vore ju trevligt att vara enbart optimist. Men jag ser fog för två sorters pessimism, den ena inom miljön och den andra inom ekonomin.

Miljömässigt oroar mig två långsiktiga trender: den globala uppvärmningen och den försvinnande biodiversiteten. Båda verkar dels vara utom kontroll, dels ha oförutsebara följdverkningar. Att ismassorna drastiskt smultit har jag sett med egna ögon på flera ställen i Alperna, och sambandet mellan extremt väder och uppvärmning verkar tydligt nog för att tas på allvar. Rubbas Golfströmmen blir det inte tre–fyra grader varmare i Europa, utan tvärtom, kallare. Fast hur vi som individer kan förbereda oss på eventuellt globalt megahögvatten är oklart. Oklart är också värdet som förstörs då arternas antal minskar. Att glatt hoppas att allt sist och slutligen kommer att gå bra uppfattar jag som naivt. Men jag har ingen bra idé vad man som individ borde vidta för åtgärder. Kanske det vore en god början att, inspirerad av Paasikivis visdomsord, inse fakta?

Inom ekonomin oroar mig bristen på samband mellan värdeskapande och resursfördelning. Nuvarande mekanismer, regelverk och nätverkseffekter leder till att somliga får det oförskyllt bra, medan andra sliter i sitt anletes svett för en spottstyver. Marknadsmekanismerna har satts ur spel av lobbyingverksamhet.

Det hämmande, lätt socialistiska samhällsklimat som rådde på 1970-talet har i flertalet europeiska länder ersatts av en nyliberalism, där den politiska korrektheten har bytt förtecken.

För fyrtio år sedan var det bäst att inte ifrågasätta finlandiseringen eller marginalskatter på långt över 60 procent, och tacksamt tanka Rundradions ensidigheter. En opposition ville då med fog att arbete, flit, kunnande och risktagande skulle belönas bättre. I dag produceras gallimatias med motsatt förtecken, och få hänger med i varför förstatligandet nu ska gälla förlusterna. Betydde inte kapitalism att risktagaren ibland misslyckas? Och om någon ska räddas – är det själva företaget eller banken som gjort felsatsningar, eller de individer som råkat i armod? De grekiska miljonärerna går det föga nöd på.

Även om betydligt över 1 procent av Forums läsare hör till de i världspressen omtalade 1 procenten vågar jag hävda att trenden mot ökade inkomstskillnader måste sluta om inte sociala spänningar ska bli följden.

Någon riktig domedag tror jag inte är nära förestående. Men knappast kan det heller vara förnuftigt att skjuta upp problemen med den kraftiga obalansen i klimatförändringarna, i världens genpool, i staternas skuldsättning och individernas inkomster och förmögenhet.

Kaj Arnö
kaj.arno.fi/megatrender

Dela:

2 comments

  • Hans Lindqvist skriver:

    Ett mycket intressant och tankeväckande inlägg.

    Men kanske domedagsprofetiorna har varit till nytta och att vi tack vare dem har kunnat undgå domedagen?

    De tekniska framstegen som vår välfärd grundar sig på visar att människan varit rätt bra på riskkalkylering och korrigerande åtgärder, även om det finns motsatta exempel där varningarna slagit in.

    Jordens uppvärmning som resultat av människan påverkan är en omdebatterad fråga och kanske den som mest har karäktären av en domedagsprofetia. En hel del har redan gjorts för att minska på koldioxidutsläppen, vilket visar att man tagit profetian på allvar, men kanske ännu inte tillräckligt.

  • Kaj Arnö skriver:

    Tack Hans!

    Förstås kan domedagsprofetiorna ha haft en korrigerande verkan. Surt regn i de tyska skogarna kanske i det hänseendet varit den mest framgångsrika profetian.

    Lauri Gröhn hänvisade i ett annat sammanhang till att Golfströmmens roll som Europa-uppvärmare är överskattad, på gränsen till urban legend (se http://www.ldeo.columbia.edu/res/div/ocp/gs/). Kan man inte längre tro ens på Harry Krogerus geografibok i lärdomsskolan?

    Att koldioxidutsläppen ökat volatiliteten inte på börsen utan i klimatet tror jag dock är bevisat. Om jag under min livstid får strandtomt i Nagu (tomtens lägsta punkt är på kanske 3-4 m höjd) är dock oklart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*