Ekonomiska kriser rubbar globala maktbalansen

global makt balans
Både USA och Europa lever i sviterna av finanskrisen, vars akuta skede tog sin början 2008. Det är den värsta och mest långvariga ekonomiska krisen sedan 1930-talets stora depression. Redan nu ser det ut som om krisen också får betydande geopolitiska följdverkningar.

 

Av Janne Salonen

En av de viktigaste konsekvenserna av 1930-talets stora depression  var de dramatiska geopolitiska förändringarna som följde i depressionens spår, och som direkt ledde till andra världskriget.

I Tyskland kollapsade Weimarrepubliken och följdes av Hitlers tusenårsrike från 1933, även om det Tredje riket i slutändan varade i endast tolv år. En kombination av autarki, militarism och upprustningar präglade såväl Hitlers Tyskland som Mussolinis Italien, liksom det allt mera militaristiska Japan. Också Stalins Sovjetunionen och dess femårsplaner passade väl in i detta mönster.

Småningom blev kapprustningen, som dessa länder satte igång, allt mera destabiliserande i världspolitiken. Även de demokratiska stormakterna Storbritannien och Frankrike, och till sist även USA, drogs med i denna kapprustningsspiral.

Till slut utmynnade alltsammans i andra världskriget, som började år 1939, och som föregicks av en rad allvarliga storpolitiska kriser.

En stor del av den politiska nyordning som genomfördes efter andra världskriget hade sin grund i de ledande statsmännens vilja att förhindra en upprepning av den förödande kapprustningen som föregick världskriget. Förhandlingarna ledde till grundandet av FN, Bretton Woods-institutionerna IMF och Världsbanken och frihandelsprocessen GATT (numera WTO), samt senare grundandet av Nato och av EU:s föregångare EEC.

Dessa institutioner, och inte minst den europeiska integrationen, fick möjlighet att utvecklas under kalla krigets period av geopolitisk stabilitet.

Sovjets kollaps och USA:s dominans

Allting förändrades då Sovjetunionen och dess maktsfär kollapsade 1989–91. USA förblev den enda supermakten, och intog en obestridlig ledarposition i världspolitiken. I Europa kunde den västeuropeiska integrationen utsträckas till att omfatta stora delar av den forna sovjetiska maktsfären. Bland annat i Jugoslavienkrisen på 1990-talet ingrep USA unilateralt och framtvingade det så kallade Dayton-avtalet med vilket Serbien tvingades avstå från sina hegemonisträvanden i forna Jugoslavien.

I synnerhet president George W. Bush gjorde en ideologi av USA:s obestridliga supermaktsroll och slog in på unilateralismens väg, alltså att USA utan stöd av andra aggressivt började utnyttja landets överlägsna militära potential. Det tydligaste exemplet på denna politik var invasionen av Irak 2003 för att fälla diktatorn Saddam Hussein. Detta lyckades  men följden blev en långvarig och svår inre konflikt i Irak som nu, när USA har dragit tillbaka sina sista trupper från landet, visar oroväckande tecken på att förvärras.

Skuldsättning försvagar USA

Finanskrisen, som bröt ut på allvar 2008, fortsätter nu på sitt fjärde år, och ser ut att kunna få lika omfattande geopolitiska följder som 1930-talets depression. Till följd av krisen har USA:s kroniska underskott i statsfinanserna svällt ytterligare, och USA:s federala statsskuld beräknas inom ett par år växa till 100 procent av BNP, nästan samma nivå som Italien och Belgien, vilket håller på att förorsaka stora problem.

Det blir allt tydligare att USA inte längre kommer att ha råd att satsa på sitt försvar i en sådan utsträckning att landets relativa position kan bestå. Fortfarande är USA:s militära budget lika stor som de följande tio största länderna har sammantaget. Men denna relativa position kommer att urholkas.

I USA:s strategiska riktlinje, som nyligen fastställdes av president Barack Obama, kommer USA att under en tioårsperiod banta sina försvarsutgifter med minst 480 miljarder dollar. Samtidigt ökar många andra stormakter – inte minst Kina och Ryssland, men även länder som Indien – sina militära satsningar. USA:s absoluta storpolitiska ledarroll kommer med andra ord att urholkas, även om den fortfarande består ett bra tag.

Militära nedskärningar i Europa upprör USA

Men också i Europa finns en enorm press att skära ner i försvarsanslagen, i ett läge då många länder får allt svårare att finansiera stora budgetunderskott. Inom EU är ett nytt statsfördrag under arbete som kräver en väldigt sträng budgethållning av de deltagande länderna, som tills vidare är alla EU-länder utom Storbritannien.

Samtidigt har USA inom Nato krävt att de europeiska länderna bör satsa mer på sina försvar. Statsfördraget som är under arbete ser ut att göra detta till en omöjlig målsättning. Frågan är hur USA reagerar. Missnöjet från Washington gentemot de allierade inom Nato växer med all säkerhet. Det kan leda till en svår kris inom Nato.

Det är dock osannolikt att USA vill göra sig av med Nato eller sina Västeuropeiska allierade, eftersom USA i övrigt geopolitiskt är rätt ensamt. Under president Obama har relationerna med Indien förbättrats kraftigt, och syftet har varit att göra Indien till en bundsförvant gentemot utmaningen från Kina. Men just nu kämpar Indien, till skillnad från Kina, med allt större ekonomiska problem, och den indiske premiärministern Manmohan Singhs position blir allt svagare. Indien ser inte ut att på länge kunna bli en stark bundsförvant till USA inom Asien.

Om någon av de republikanska kandidaterna väljs till president i USA, kan man räkna med en skärpning av tonen mellan USA och Europa. Men sinnesstämningen i Europa är att det inte finns yttre säkerhetshot, vilket gör att de europeiska länderna inte ser någon prioritet i att höja de militära anslagen, eller ens att hålla dem vid nuvarande nivåer. De skuldsatta länderna Grekland, Italien och Spanien kommer med säkerhet att skära i sina militära budgeter. Till exempel Grekland har haft rätt stora militära satsningar, och Italien har varit mycket aktivt bland annat i att ha trupper i Irak och i Afghanistan.

Kina och Ryssland ökar inflytandet

Kina håller i allt högre grad på att bli en rivaliserande supermakt till USA. Tills vidare har Kina vinnlagt sig om att inte öppet utmana USA militärt, men geopolitiskt blir Kinas utmanarroll allt tydligare. Kina är rätt dominerande inom Asien, och har knutit nära relationer till regimer som av Väst ses som odemokratiska, både i Afrika och i Sydamerika. Syftet är att komma åt dessa länders råvarutillgångar.

I Ryssland är premiärminister Vladimir Putin, trots allt mera högljudda protester, i beråd att åter bli president, och det är då mycket möjligt att Putin kommer att sitta i två perioder, eller allt som allt i tolv år.

Putin har redan under sin tidigare presidentperiod profilerat sig som en utmanare av USA:s supermaktposition, och av Väst i allmänhet. Det är en linje man kan vänta att han följer också under sin följande presidentperiod. Det är då sannolikt att Putins Ryssland i stormaktspolitiken allt mer lierar sig med Kina. Redan nu stoppar Kina och Ryssland gemensamt hårdare FN-sanktionerade åtgärder mot Syrien eller Iran. Och både Kina och Ryssland har satt i gång stora militära upprustningsprogram.

Från Kinas synvinkel var tillåtelsen inom FN att skrida till åtgärder mot Muammar Gaddafis diktatur i Libyen ett stort bakslag. Den nya regimen i Tripoli kommer med all sannolikhet att vara vänligare inställd till Väst än Gaddafis. En liknande följd hade USA:s invasion av Irak. Ur Kinas synvinkel har de senaste årens storpolitiska utveckling inte saknat bakslag.

Iran utmanar Väst

Kanske den mest kritiska brännpunkten under de närmaste åren kommer att vara Iran. Redan nu hotar Iran stänga Hormuzsundet, genom vilket en stor del av världens oljeförsörjning transporteras, om USA stärker sin maritima närvaro i Persiska viken. USA har åter sagt att man inte tolererar detta. Samtidigt, i skymundan, arbetar Iran allt mera intensivt på att framställa ett eget kärnvapen, som potentiellt kunde användas till exempel mot Israel.

Irans allt mer utmanande politik, som delvis har sin bakgrund i inrikespolitiska rivaliteter mellan president Mahmud Ahmadinejad och högste ledaren ayatolla Khamenei, riskerar att frambringa en kris redan inom några veckor eller månader. Det ger intrycket av att Iran rentav vill provocera fram en konflikt med USA och Väst.

Hittills har såväl Kina som Ryssland stött Iran mot västliga krav på skärpta FN-sanktionerade bojkottåtgärder. Om det bli en militär konflikt mellan Iran och USA, är det sannolikt att Kina och Ryssland inte kommer att ge USA något stöd, även om de kanske inte heller direkt stöder Iran.

Det verkar som att president Obama mycket ogärna skulle inlåta sig på en konflikt med Iran, men om Iran gör allvar med sitt hot om att stänga Hormuzsundet, kan det hända att Obama inte längre har något val. Och bland hans republikanska utmanare finns det flera kandidater som vill skärpa politiken gentemot både Iran och Kina.

Geopolitisk osäkerhet att vänta

I finanskrisens spår ser det ut som om den geopolitiska instabiliteten skulle hålla på att öka, i takt med att USA:s absoluta ledarposition urholkas, och Västs position generellt försvagas.

Det ser ut som om utvecklingen går mot geopolitiskt osäkrare tider, en trend som kan pågå i åratal, kanske i ett par decennier, och som kan ta sig uttryck i allt fler och svårare internationella kriser. I värsta fall går utvecklingen mot en liknande period av geopolitisk instabilitet som på 1930-talet.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*