En förlorad amerikansk dröm

Nicholas Anderson
NICHOLAS ANDERSON: Jag är den första att beundra forna amerikanska framgångar och arbetsstyrkans flexibilitet, men har fått intrycket att den amerikanska drömmen tillhör det förgångna.

Två veckors semester i Florida var underbart – varma, vita stränder och klart blått vatten. Det är annat än vår kalla, mörka vinter. Eller är det? Resan avslöjade många oroande saker, och vi lyssnade på Jeffrey Sachs på C-SPAN som sa att USA befinner sig i en djup ekonomisk kris och skulle göra klokt i att ta lärdom av sina europeiska kusiner.

Han kunde inte ha träffat mera rätt. Vi har klarat oss bra när det gäller effektivt utbildningssystem och tillräckliga offentliga hälsotjänster. Våra exportsektorer är omfattande och konkurrenskraftiga. Social stabilitet är en självklarhet, och vi har god arbets­etik. Jämfört med vad vi såg i Florida kunde den nordiska modellen hägra som en vit sandstrand på andra sidan av Atlanten.

Den största utmaningen i Florida – gäller också för New York – är att massor av oskolade unga, invandrare och pensionärer måste ha ett, två eller rentav tre jobb för att klara sig. Hotell, restauranger, barer och kaféer är bemannade med dessa människor som är hungriga på drickspengar för att deras grundlön är så låg. Kockar och serviceanställda har inte mycket att visa fram då det gäller formell utbildning, så servicekvaliteten var som regel undermålig och personalen oengagerad. Få av dem har möjlighet till pension eller ordnad hälsovård. The Wall Street Journal publicerade en artikel om att över 60 procent av amerikanerna inte har tillräckligt besparingar att täcka sina pensionsbehov och att en lika stor andel av den medelålders befolkningen inte bidrar i någon betydande grad till framtida pensions- och hälsovårdskostnader.

Vi träffade en pensionerad medelklassläkare och en butiksinnehavare, som båda bodde i billiga caravans; det var det enda de hade råd med. De, liksom många andra, får klara sig med vad de kan skrapa ihop – och på Obama Care. Ägare till storföretag och affärskedjor vill bara betala minimilöner eller ännu mindre. De betalar sina anställda lägsta möjliga lön och erbjuder föga jobbutbildning. Det finns tillräckligt med penningstarka turister som flyr vinterkylan. Låt oss kamma in möjligast stora vinster till möjligast låga kostnader. De flesta anspråkslösa hotellrum kostar från 250 dollar uppåt per natt – och betydligt mer för rum på acceptabel nordisk  mellannivå. Byggnadsstandarden är eländig – tunna väggar och enkelfönster. Luftkonditioneringslådorna vrålar. Hotell och andra byggnader saknar isolering och enorma mängder energi slösas bort. Hållbara byggnader med ljud- och värmeisolering är sällsynta. Så snart man stänger av luftkonditioneringen är rummen heta igen på några minuter.

Billig energi är ingen vägande konkurrensfaktor. Den slösas helt enkelt bort. Bensinpriset är hälften av vad vi betalar härhemma. Suvar och stora pickup-truckar fyller vägarna och slukar bensin. På North South US1 highway räknade jag tre bussar, och kollektivtrafikmedel är nästan icke-existerande på Keys. Miami har ett buss- och metrosystem som används av arbetstagare till och från jobbet över den utspridda staden. Och där står ghetton och slumområden med låga trähus som var typiska under Hemingways tid …

Fetma är så iögonenfallande vanlig att till och med New York blir efter. ’Hälso’-reklamen på kommersiell tv verkar mer voodoo-medicin än baserad på fakta och riktiga ätrekommendationer. Nästan alla restauranger vi besökte (ibland tre om dagen) friterade det mesta av vad som fanns på menyn. Fet mat och massor av socker och kolhydrater dominerade matsedeln även om färsk fisk och annan havsmat fanns tillgänglig i överflöd. Frukt- och grönsakshyllorna var förvisade till trånga mörka hörn och överkörda av Big Food-industrin. Dietpulver, piller och sju dagars svetträningsprogram erbjöds som lösning på viktproblem. Naturligtvis hittade vi ändå i Key West och på Islamorada två underbara restauranger som verkligen hade läckra rätter.

Och, ja, vi träffade också några framgångsrika unga människor som hade lämnat Italien och Kuba för att öppna restauranger eller grunda profitabla musikföretag.

Men deras antal och professionella energi var begränsad. Man får intrycket att få är i stånd att förverkliga den amerikanska drömmen.

Jag är den första att beundra forna amerikanska framgångar och arbetsstyrkans flexibilitet men vi fick intrycket att den amerikanska drömmen tillhör det förgångna, och kanske håller på att förblekna snabbt. Att hitta en trygg plats att bo och jobba på blir allt svårare. USA översvämmas av oskolade invandrare. Det är ett land där många – unga och gamla – tvingas ha flera jobb för att täcka de höga kostnaderna för studielån och hälsovård. Det är ett land där tusentals har bringats på knä under ekonomiska svackor. De nya ekonomierna i Asien, Sydamerika, Afrika och några europeiska länder ser ut att vara vinnare att hålla koll på. Det är länder som kan exportera och värna sin konkurrenskraft. De är ett primärt hot och vi har skäl att ha ögonen på dem och gardera oss mot illusionen att vi kan vinna genom att bara stå stilla.

Begrunda detta. Jag tänker aldrig åka till Florida Keys igen, eftersom jag kan resa till platser som Kanarieöarna, Spanien, Tyskland, Frankrike, Italien och de flesta nordiska länder, och betala runt 100 euro per natt för ett bekvämt hotellrum med välskolad yrkeskunnig servicepersonal. De tigger inte dricks, och är stolta över att erbjuda mig professionell service till hyggligt pris. Det här är bara ett exempel på det attraktiva i den europeiska modellen, som vi borde ha självtillit nog att basunera ut till våra vilsna och nedkörda vänner i Amerika. Tänk vad vi kan erbjuda dem då det gäller utbildning och hälsovård för majoriteten medborgare. USA har kanske

Harvard och MIT, men de är öppna bara för en liten penningstark minoritet. De kan inte rädda landet, även om de får uppmärksamhet i media. Den anonyma massan behöver mer vettig basservice och infrastruktur för att ta sig ur social och ekonomisk fattigdom.
Nicholas Anderson är Senior Vice President vid Svensk Exportkredit i Stockholm och chef för SEK:s rådgivningsenhet.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*