Svensk kärnkraft avvecklas i förtid. Utan elimport – från finsk kärnkraft – kan det bli svårt att upprätthålla elförsörjningen under smällkalla vinterdagar då vattenmagasinen gapar tomma. Framtiden för elkraften och miljön ser ut att bli alltmer motsägelsefull då planerna sätts i verket.

Vatten- och kärnkraften har bidragit till att Sveriges extremt låga andel fossila bränslen i elproduktionen, jämfört med andra länder. Ur klimatsynpunkt vore det bäst att bevara den kärnkraft som redan finns i norra Europa. Men den är i snabb avveckling: i Tyskland fram till 2022. Och i Sverige stängdes Barsebäck 1999 och 2005, två ytterligare reaktorer stängdes 2016 och 2017, medan två ytterligare börjar avvecklas de närmaste två åren.

Visst kommer AI, artificiell intelligens, och realtidsmatchning av produktion och konsumtion att effektivisera mycket av elproduktionen. Men en snabb övergång till elbilar kommer för Sveriges del att kräva 10–15 extra TWh el per år, alltså lika många miljarder kilowattimmar per år in på 2030-talet.

Det kan ställas mot de cirka 68 TWh som de åtta svenska aggregaten producerade 2018. Av detta försvinner en årsproduktion på cirka 11 TWh när två aggregat stängs i Ringhals söder om Göteborg, sista december i år respektive på dagen ett år senare 2020.

Normalår blev det inte i fjol heller på grund av värmeböljan i somras då havsvattnet utanför Ringhals steg mot 25 grader som mest, därmed kunde det inte användas som kylvatten för en av reaktorerna. Den fick tillfälligt stoppas tills vattnet hade svalnat några grader.

Föredömligt fossilfattigt. Svensk elkraft är – efter Norge – den i världen som har minst andel fossileldning. Det är kombinationen kärnkraft och vattenkraft som svarade för cirka 80 procent av totala 158 TWh år 2018.

Produktionen fördelade sig från kärnkraft 66 TWh, vattenkraft 61 TWh, vind 17 TWh, kraftvärme bland annat som biprodukt i industrin 15 TWh, enligt SCB. Nettoexporten av elkraft uppgick till 17 TWh, därmed har Sverige varit nettoexportör av el åtta år i följd.

Det oljeeldade stora kraftverket i Karlshamn, Blekinge, finns endast som reserv och används de sällsynta dagar då det är extremt kallt i hela Norden.

Sverige handlar med el över gränserna till Norge och alla länder runt Östersjön utom Ryssland, detta sedan en ny ledning, Nordbalt, drogs till Litauen 2015.

Sverige är därmed världens tionde största producent av kärnkraftsel och på femte plats i Europa efter Frankrike, Ukraina, Tyskland och Storbritannien, enligt IAEA. Finland kommer på 15:e plats i världen med 21,9 TWh år 2018.

Förhastat beslut. Den statsägda energijätten Vattenfalls affärsmässiga beslut om att stänga de två aggregaten i Ringhals fattades hösten 2015 då elpriserna var låga och lönsamheten långsiktigt dålig. Men sedan dess har spotpriset på el drivits upp kraftigt, delvis till följd av att Tyskland stänger aggregat efter aggregat. Detta, tillsammans med en borttagen effektsatt för kärnkraften har rimligen gjort kalkylen för fortsatt drift klart förbättrad.

Ur miljösynpunkt är det klart bättre att driva kärnkraft som redan finns än att kalla vinterdagar tvingas importera el framställd vid olje- och kolkraftverk i Danmark, Tyskland och någon gång då och då också från Polen.

Henric Borgström text

Läs hela artikeln i papperstidningen.

///

KOMMENTAR

Framtiden hänger på en finsk tråd

I april 2015 meddelade Vattenfall att företaget lägger ner kärnkraftsreaktorerna Ringhals 1 och 2 i förtid. Industrin förfasades, miljöfolket jublade. Enligt Vattenfall fattades beslutet på affärsmässig grund till följd av låga elpriser, höga skatter och ökande produktionskostnader. Fem månader senare beslutade tyska Eon:s (numera Uniper) styrelse att ta kärnkraftsreaktorerna Oskarshamn 1 och 2 ur drift innan de uppnått den planerade livslängden på 50 år.

Besluten togs efter att svenska regeringen infört en effektskatt (ungefär sex öre/kWh) som bara togs ut av kärnkraften, i storleksordningen 20 till 30 procent av den totala produktionskostnaden. Numera är effektskatten åter borttagen.

Att avveckla kärnkraften handlar om att ta bort en hörnsten i svensk elförsörjning. Under torra och varma sommar har kärnkraften under vissa perioder stått för över 60 procent av produktionen.

Enligt beräkningar från Institutet för Näringslivsforskning innebär bortfallen ändå inte någon märkbar påfrestning för elsystemet – förutsatt att finska Olkiluoto 3 faktiskt tas i bruk och kan ersätta produktionsbortfallet, så att mängden kärnkraft i Norden hålls mer eller mindre konstant. Men utan en pålitlig elimport – från finsk kärnkraft – kan det bli svårt för Sverige att upprätthålla elförsörjningen i alla lägen utan att elpriset tidvis skenar iväg. Speciellt smällkalla vinterdagar då vattenmagasinen gapar tomma.

Torsten Fagerholm

///

ANALYS

Då tio blir sex: fyra hörnstenar tas bort ur systemet

Kärnkraften varit omdiskuterad i Sverige i nästan fyrtio år. Reaktorer byggdes ut i stor skala under 1970- och 1980-talen, och har i årtionden gett landet exportintäkter i form av elöverskott, samt möjliggjort att landet toppat klimatrankingar. 2018 var ett bra år för svensk kärnkraft, som var landets enskilt största elproduktionskälla.

Men tvära politiska kast har försvårat för kärnkraftsoperatörer att besluta om framtida drift och investeringar i reaktorer. Efter en längre tid med låga elpriser och en hög beskattning som gjorde reaktorerna olönsamma står producenterna nu i tur att stänga Ringhals 1 och 2.

Nestorn Oskarshamn 1, som stängdes sommaren 2017, har nyss tömts helt på bränsle, snart följer nedmontering och rivning. På Oskarshamn 2, som stängdes december 2016, har man börjat kapa reaktortankens interna delar.

Samtidigt tar det längre tid att riva ett kärnkraftverk än det tar att bygga. Det radioaktiva skrotet måste omhändertas, och hundratusentals ton betong och metallavfall måste kontrolleras att det är garanterat fritt från strålning.

Dyrt kalas. Svensk Kärnbränslehantering (SKB) uppgav tidigare att det kostar omkring 2 miljarder kronor att riva en reaktor. Därefter presenterade SKB nya siffror för hela hanteringen av kärnavfallet i Sverige, inklusive rivningsavfall och reaktordelar samt arbete med nedmontering och rivning. Kostnaden uppskattas enligt senaste uppgifter till 141 miljarder kronor från start till mål (inklusive Barsebäck).

All nedmontering, rivning samt hantering av kärnavfallet i Sverige bekostas av Kärnavfallsfonden, dit ägarna till kärnkraftverken och anläggningarna har betalat in avgifter sedan mitten av 1970-talet. Det har i praktiken skett genom att ta ut mellan ett och två öre per levererad kilowattimme i elpriset, dock fyra öre för perioden 2015–2017.

Den svenska kompetensförsörjningen räcker inte till. Vid Oskarshamn anlitar man General Electric Hitachi, som ska utföra nedmonteringen, segmentering, av de interna delarna av reaktortankarna.

Torsten Fagerholm