En resa i gränslandet

Min son Otto och jag reste österut under påsken. Vi kom till Kiev på kvällen. Stämningen var vemodig, lugn och högtidlig. Unga människor satt tysta eller diskuterade lågmält. Någon spelade gitarr och sjöng. Lugn i tältbyn på huvudgatan och självständighetstorget Majdan.
Det kändes tryggt trots uppenbara spår från vinterns våldsdåd. Hemorterna står skrivna med stora kyrilliska bokstäver på tälten. Inga vapen, men nog beslutsamhet i blickarna. Små minnesmärken över de döda.

Revolution blev attraktion. På hotellet hade den unga damen i receptionen utan känsloyttringar märkt ut en vandring genom vårvinterns revolution på stadskartan.
På några månader förvandlas våldsamma dagshändelser till en turistattraktion. I en kort nyhetssnutt på CNN intervjuas en separatist från östra Ukraina som förklarar: ”Vi är kristna, de är katoliker”.
Den vinklingen skulle inte ha fallit mig in, men givet historien har den en oemotsäglig logik. Verkligheten är mer komplicerad. Det går många osynliga gränser i Ukraina. För mig ser Kiev ortodoxt ut. Det finns en Moskvatrogen ortodox kyrka. En annan med patriark i Kiev. Och en tredje som genom historiens nycker erkänner påven som överhuvud.
Europas västgräns är klar och uppenbar, noterar den polska författaren Ryszard Kapuscinski. Det är havet, Atlanten. Österut är det svårdefinierbart. Europa smälter sakta bort och övergår i något annat. Det är omöjligt att välja antingen eller. Det enda rationella är: man är både och.

Tyst. Våren har kommit till Kiev, men staden är tyst utan de ryska turisterna.
Man behöver inte tillgång till statistik för att se att ekonomin går på sparlåga. Flygfältets tax-free butik har utförsäljning. I sin ledare i flygbolagets tidning ursäktar sig vd:n att man varit tvungen att dra ned på servicen, men försäkrar att man kämpar för att upprätthålla kontakterna från Kiev till utlandet.
Vi flyger från Kievs vår till sommaren i Tbilisi. Två saker gör intryck på oss båda: maten och det georgiska alfabetet.
Köket har tagit intryck från alla vädersträck. Ett eget alfabet är en markering. Jag har läst in mig på georgisk historia. Georgierna har levat i gränslandet mellan imperier som dominerat de ryska slätterna, den anatoliska halvön och det persiska höglandet. Nu heter länderna Ryssland, Turkiet och Iran.
Lokalt är georgierna storebror, och de mindre grannfolken har genom tiderna känt sig tvungna att alliera sig med någon av stormakterna. Schackspelet har pågått i tusentals år. Ett exempel är osseterna som traditionellt har allierat sig med Ryssland. Så också nu. Sydossetien, en frusen konflikt, ligger bara en timme från Tbilisi.

Stalin. Söder om Sydossetien, sextio kilometer från Tbilisi ligger Stalins hemstad Gori.
Stalins mor var georgier och hans far osset. Vi reder ännu upp bouppteckningen efter honom: söndra och härska. Gränserna i forna Sovjet, utformade för att maximera Moskvas makt, är som skapta för att maximera konflikter. Faktum förändras inte på kort sikt, historien påverkar tyvärr vår framtid.
Kapuscinskis reflexioner över det döende sovjetiska imperiet är fortfarande aktuella. Vissa strukturer överlever imperiets fall: byråkraterna, armén och flottan, KGB, militärindustrin, lagstiftningen och tankemönstren. Analysen är skarp, beskriver exakt makten i Putins ”Nya Ryssland”.
Många strukturer är  ett arv från tsartiden, lika mycket som Sovjetimperiet. Ingen slump att många i den inre kretsen är från S:t Petersburg, den gamla huvudstaden.

Seglivade tankemönster. Tjeckoslovakien fick inte ta emot Marshallhjälpen 1947, Moskva motsatte sig. Nya män tog makten i Prag. De bad om hjälp från Moskva.
Ungern 1956. Tjeckoslovakien 1967. Paus på åttiotalet på grund av intern svaghet. Polen 1981. Berlinmurens fall 1989. Kollaps. Återuppbyggnad av maktstrukturerna i Moskva med olje- och gasinkomster. Georgien 2008. Krim 2014.
Robert D. Kaplans ”The Revenge of Geography” har underrubriken: vad kartan berättar om kommande konflikter och kampen mot ödet. Paasikivi skulle ha uppskattat boken. Vårt geografiska läge och en rysk stormakt i öster är givna parametrar också i framtiden. I det dagliga negativa nyhetsflödet är det lätt att förfalla till uppgivenhet.
En ung Jörn Donner avlutar sin rapport från kalla krigets Donau: ”Paradoxen är nämligen trots fiendskapen och misstron att vi på allvar måste lära oss leva med detta andra Europa. Gör vi det inte, då kan vi likaväl ge upp allt hopp.”
Inte heller dagens Europa behöver en järnridå, men nog mod och beslutsamhet. Visst är vårt Europa värt att värna om.

Stefan Björkman är en nyfiken femtioåring som reser in i framtiden, via det förflutna. Den här gången besöker han Kiev och Tblisi.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*