Evigt digitalt liv

Digitalt testamente. ”Jag är död och detta är mitt sista meddelande.” Vill du raderas, önskar du att din profil lever vidare för evigt som ettor och nollor på en server, eller vore det bäst om din familj sparar ditt digitala ’jag’ på ett privat ställe?

Spåren i de sociala nätverken följer oss bortom döden.

Som första amerikanska delstat har Delaware antagit en lag som likställer digitala tillgångar – internetkonton – med fysiska tillgångar som aktier och fastigheter.

Liksom reella tillgångar ska efterlevande ärva den avlidnes verksamhet på webben – och kunna välja att stänga ett konto eller omforma det till något annat, till exempel en virtuell minnesplats.

Vi lämnar elektroniska fotspår varje gång vi sänder mejl, skriver bloggar eller laddar upp bilder eller videor på sociala medier. Likaså har vi allt fler digitala abonnemang och inköp som e-böcker, musik och filmer.

Utan några begränsningar kan internetkonton fortsätta sin virtuella existens i all evighet. Snart kanske levande ”vänner” i de sociala nätverken utgör en minoritet.

Brokiga regler. Internetföretagen har insett detta, och flera har infört regler för att undvika en dylik utveckling.

Till exempel Facebook låter anhöriga avsluta den avlidnes profil, eller göra om den till en minnesruna. Mikrobloggen Twitter låter anhöriga stänga ett konto, om de kan presentera ett dödsbevis. Google låter anhöriga ta del av en avlidnes epostkonto på Gmail, och Microsofts Hotmail har liknande regler. Yahoos regler tillåter inte utomstående att ta del av en död användares verksamhet. Samma gäller många dejtingsajter.

Bortom graven. En domstol tvingade 2005 Yahoo att ge en avliden marinkårssoldats pappa tillgång till sonens epost. Var går gränsen mellan en persons förväntan att konfidentiella ord (och kanske handlingar) på internet ska förbli privata, och anhörigas rätt att slutligen låta en avliden vila och att själva få klarhet?

Problematiken är inte direkt ny. Det finns åtskilliga exempel från tiden innan datorer, på änkor och änkemän som chockats vid upptäckten av partnerns hemliga korrespondens.

Flera författare och konstnärer har av allt att döma fått sina sista alster förstörda av anhöriga som ansett att verken inte hållit måttet, eller då de efterlevande önskat kontrollera hur den anhörige blir ihågkommen.

Den nya lagen i Delaware behandlar alltså internetkonton på samma sätt som fysiska tillgångar. Det innebär också att tillgången enligt testamente kan gå till en utvald person, eller att kontot kan frysas.

Somliga aktivister kritiserar lagen, bland annat eftersom den inte beaktar tredje parters intressen. Privata epostmeddelanden mellan en avliden och dess läkare, psykolog eller präst kan ju bli tillgängliga för anhöriga, tvärtemot vad som kan anses allmänt önskvärt.

Imagekontroll. Europeiska Unionens krav på sökmotorerna att låta privatpersoner vädja om att viss personlig information på webben ska tas bort, berör en liknande frågeställning.

Såväl Google som Microsofts Bing erbjuder formulär för den som vill snygga till sitt rykte i den digitala världen.

Ingendera sökmotorn lovar att uppgifterna kommer att plockas bort. Ingen har heller funnit någon enkel formel för vilka krav som ska hörsammas. EU-kravet kom efter att en spanjor begärt att uppgiften om en gammal ”irrelevant” konkurs skulle plockas bort.

Frågan har i USA behandlats med viss förvåning, och den är hittills ett helt europeiskt fenomen.  Juridiska experter påpekar att oron för övergrepp inom privatlivet i USA nästan uteslutande gäller myndigheternas agerande, medan européer tycks mer oroade för övertramp från privata företag. Men, kanske i ännu högre grad än Delaware-lagen, väcker EU-kraven frågor om censur och om företags rätt att avgöra vilken information som ska vara offentlig.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*