Sedan början av millenniet har antalet arbetstillfällen inom den finländska industrin sjunkit med 150 000. Alltså har hela 30 procent av industrijobben gått förlorade. Knappt någon annan enskild siffra är lika väl ägnad att illustrera hur kärnan i hela vår ekonomi urholkas.

En snabb jämförelse med Sverige visar att industrijobben där under samma period har sjunkit med 220 000 – igen 

har 30 procent av arbetena gått förlorade. Sedan år 2002 har andelen av arbetskraften som jobbar inom industrin de facto var snäppet högre i Finland än i Sverige.

Den här siffran säger inte så mycket om hur väl det går för ekonomin. Den berättar framför allt om omvandlingen från industrisamhället till tjänste- och informationsekonomin. Det exceptionella i Finland var att sysselsättning inom industrin under 1990-talet inte sjönk lika märkbart som i Sverige.

Den drivande kraften är förstås automatiseringen, som får ytterligare fart av robotteknologins utveckling. Globaliseringen som fört in hundratals miljoner potentiella industriarbetare på världsmarknaden har försnabbat utvecklingen.

Krympande andel av värdekedjan. Avindustrialiseringen betyder inte att välståndet nu koncentreras till kapitalägarna som kan producera samma varor till allt lägre arbetskraftskostnader. Inte koncentrerades ju heller välståndet under förra seklet till den lilla grupp bönder som nu producerar all den mat vars framställning i tiden krävde största delen av arbetskraften.

Med lägre kostnader sjunker även priset. En allt mindre del av konsumenternas disponibla inkomster går åt till varor och allt mer till tjänster. Dessutom: en allt mindre andel av priset som konsumenterna betalar går åt till att täcka de egentliga produktionskostnaderna. Varornas värde ligger allt mer i andra delar av värdekedjan, såsom produktutveckling och försäljning.

När du köper en muminmugg går bara en liten del av priset till den ”egentliga” tillverkaren i Thailand.

Du betalar framför allt för design, marknadsföring och försäljning.  Detsamma gäller allt från kläder till mobiltelefoner.  De kinesiska tillverkarnas andel av värdet på Reimas barnoverall är knappast desto större.   

Värdeskapande. Om vi vill upprätthålla en hög levnadsstandard bör vi fokusera på delarna av värdekedjan där den största delen av värdet skapas – inte längre på traditionell industriell tillverkning, vars marknadsvärde ju är allt lägre. En omställning krävs. Anpassningen är förvisso smärtsam för dem som drabbas då värdet av deras yrkesinsats kollapsar, men förändringen innebär också nya möjligheter.

Men, frågar man sig, om tillverkningen försvinner från Finland, mister vi då inte oundvikligen de andra delarna av värdekedjan?

Om Reima aldrig tillverkat barnkläder själv, skulle bolaget då ha kunnat utveckla den designförmåga man nu lever av?

Svårt att säga, men kom ihåg att Apple blivit världsledande inom mobiltelefoner utan att tillverka någonting själv. 

Dela: